Kanske bäst att försvinna ändå...

Jag skulle vilja stå på första plats för nån för en gångs skull...
Ingen ringer mig längre för att se hur jag mår eller fråga om jag har lust att träffas. Varje gång jag hör av mig till mina närmaste vänner och frågar om dom kan träffas har dom alltid något bättre för sig.
Inte ens min egen pojkvän vill träffa mig på en helg för en gångs skull... nej, istället träffar han sina vänner som är mycket mer värda än mig. Jag är inte värd nånting till någon längre. Jag skulle kunna försvinna ur den här världen och alla skulle fortfarande ha lika mycket för sig som innan. Jag kunde lika gärna försvinna utan att nån skulle sakna min närvaro. Jag är inte den här speciella personen för nån.
Och som vanligt har jag ingen att vända mig till... alla har lämnat mig.
Det finns ingen anledning kvar för mig i det här livet.
Jag vet inte vad jag vill med framtiden, jag är rädd för det som ska hända. Jag vill inte bli sårad längre, jag klarar inte av det.
Det är vädigt egoistiskt sagt men jag bryr mig inte längre om nån. Om nån skulle sakna mig om jag var borta skulle dom ha visat när när jag var i livet.
Om nån bryr sig om mig... skulle dom ha visat det.
Nu har jag haft nog.