länge sen.

Det har varit ett jäkla bra tag sen jag skrev något här...
Ironiskt hur man slutar skriva av sig sina känslor när man mår bättre, och återgår till det när man mår skit igen.
Jag antar att det nu verkar som att jag tjatar, vilket jag egentligen gör tror jag...
Allting borde vara bra nu, min pappa ska flytta, mamma ska sälja huset, jag ska flytta närmare skolan så fort som möjligt och i skolan är mina betyg på topp.
En så perfect yta. Jag har lärt mig att gömma mig bakom den där masken, glad och lycklig.
Men för att vara ärlig har jag aldrig känt mig mer ensam än jag gör nu...
Allt påminner mig om den tiden jag verkligen var lycklig, bara ett par månader, men jag var lycklig.
Och nu gör jag allt för att få tillbaka den känslan, det går åt helvete. Jag hade fyra månader med min nuvarade pojkvän i måndags. Han är underbar, säger att han bryr sig, försöker hjälpa mig ifrån dåliga vanor.
Det som har hänt ligger i det förflutna, jag vet, men det hindrar minnena inte från att bara dyka upp i mitt huvud utan förvarning...
Jag har blivit bättre på det, ignorera minnena, smärtan. Men jag är rädd... rädd för att förlora allt igen. Jag har nog ingen annan att ge skulden än mig själv.
Som sagt, det var ett jäkla bra tag sen jag skrev här och jag är ganska nervös över vilka som läser detta men, vem bryr sig? eller hur? Man skriver väl ner sånt här för att andra ska se? Eller för att man tror att andra kommer läsa det man har skrivit ner? Djupt inom sig hoppas man väl ändå att rätt person ska läsa och ta åt sig av orden. Men just nu spelar det ingen roll, inte egentligen för man lever väl i nuet och det är där man alltid ska vara, inte tänka på det som har hänt eller det som kommer att hända, utan det som händer nu.
blablabla, jag vet, väldigt mycket deep talk men vafan! alla behöver väl skriva av sig nån gång eller hur? Även det starkaste bland oss kan inte klara sig hur länge som helst. Jag ser alla som vandrande tidsbomber, men tiden som tickar ner är osynlig för alla, man vet aldrig när en person ska brista, man vet bara att det kommer hända. Och om man då är lycklig nog att ha folk runt sig som älskar en, kommer allt att ordna sig på nått sätt.

Vilken livsläxa här... jag blir nästan o spy av mina egna ord. Jahapp! Då var väl allting ute da. Gonatt! o dröm underbara mardrömmar... :*