min värld

på något sätt känner jag mig ensam.
det är så jobbigt att veta att alla mina vänner öppnar sig för varandra, för mig med, men jag känner att jag aldrig kan prata seriöst med ngn av dom när jag verkligen behöver.
men jag är nog hellre ensam och ovetande.

i fredags hade jag vårskrik på kulturskolan och jag vann ett bildstipendium. anledningen var: ''för dina poestiska bilder, en värld du formar i gränslandet mellan magi och verkligehet.''

jag ritar bara hur jag känner.
jag ritar min värld som är helt olik alla andras.
min värld är fylld av magi, en värld där alla problem i mitt liv är demoner och allt bra i mitt liv är änglar. det är som alice i underlandet. ungefär så ser min värld ut. jag ser verkligeheten, jag är inte galen, men jag ritar upp den där bilden, den där världen i huvudet så fort något skiter sig för mig, för då vil jag blunda och försvinna i min egen värld.