Hej far min

Slog mig att idag är det 1 år, 5 månader och 13 dagar sedan Stephen Collard gick bort i cancer. Tänkte på allt det där.

Tänkte skriva av mig men även dela med folk här att jag insåg att inte bara med hans bortgång känner jag enorm sorg och saknad, utan även en viss glädje. Trots att han var en bra far i stund och tid, så var han även egocentrisk, elak och oresonlig. Jag tror inte att någon som inte förlorat någon kan relatera, och om ni känner att ni tar illa upp, look at all the fucks I give.

Jag älskar min pappa, eller.. älskade vore väl det mer korrekta att säga egentligen. Han är död nu, borta. Fast trots allt detta, så tänker jag bara avsluta med att.. oavsett om man bråkar och önskar död och pest mot sin förälder, så ska man försöka avsluta saker med dem innan de försvinner helt. Det finns saker som jag inte pratade med pappa om innan han dog, och jag vet fan inte varför jag inte gjorde det. Jag var väl rädd antar jag.

Avsluta saker. Lämna dem inte i luften. Ta tag i det. Den största ångest jag någonsin känt i hela mitt liv är den att inte kunna avsluta saker eller säga det jag vill ha sagt.

♥ Tack om ni läser hela texten.

Kopierade denna från min Facebook. Ville sprida budskapet.