En vecka kvar = panik och stress.

Jag vill inte höra en massa elaka saker emot mig, låt mig få skriva av mig och få ut det jag behöver.

Nu börjar paniken och ångesten krypa fram.

Det är en vecka kvar tills jag åker iväg och skriv in på Viksjö gård.
Vilket betyder, "bestämd frihet".

Jag kommer inte att kunna träffa folk som förr, jag kommer inte kunna sova som jag vill, jag kommer inte kunna lyssna på musik som jag vill -högt så det dunkar i kroppen.
Jag kommer inte längre att få skåda mitt blod rinna och pulsera.
Ja, jag har kommit in i den fasen när jag faktiskt tycker att blod är vackert.
Jag har varit självdestruktiv och självmordsbenägen sedan jag var 12-13år.
Men jag har inte sett på det i den här vinkeln förr. Förut har jag skadat mig själv enbart för att lätta på ångesten, eller -försök till att ta mitt liv.
Men nu känner jag ett sådant sug, och det är sjukt jobbigt.

När jag har blivit inskriven på Viksjö, så kommer dem inte tillåta något sådant.
Det kommer bli tufft..

Och jobbigast av allt, jag kommer inte kunna få träffa min älskling när jag vill.. när jag behöver osv.
Jag kommer sakna honom.. så hela min kropp kommer få spasmer ryck.

Det kommer även bli en utmaning att existera där borta, tjejerna såg inte så välkommande och vänliga ut...