orkar inte.

Vill må bra.
Försöker.
Men det ska alltid komma något som gör att jag faller.
Att jag får alla dessa tankar om att ta bort allt, radera allt. isolera mig helt ifrån allt och alla.
Hela världen.

Ingen skulle ju märka det ändå?

Om bara människor,någon, kunde bry sig om mig så som jag bryr mig om andra.
Men varför skulle någon göra det?
Mitt liv är så ointressant, så ohändelserikt.

Jag förlorar bara, allt.

När jag äntligen får nytt hopp om något/någon så raseras det alltid.
Egentligen av mig själv, för vem försöker jag lura?

Jag är uppenbarligen inte värd att må bra. inte alls.

Och varför skriver jag allt detta här egentligen?
För att få ur mig det nånstans.
Psykologer hjälper inte mig. Har gått hos en mängd olika sen jag var liten flicka.

Jag har vuxit en hel del i mitt psyke, det har jag.
Jag har inte ens skadat mig själv på 9 månader.

Men fortfarande, suget finns där.
Behovet finns där.
Men jag ignorerar det så gott jag kan.

Men jag vet inte hur länge till jag klarar av att göra det.

Det var så lätt förr, det var bara att ta ett jävla rakblad ett glasbit och dra hårt mot huden.
Så kändes allt bättre för en stund, och jag kunde sova gott.

Men samtidigt så var allt så komplicerat.

Och nu, när jag försöker klara mig utan det där.
Så känns allt helt hopplöst och icke-meningsfullt.

Världen är skrämmande, allt är skrämmande.
Förändringar över huvud taget är skrämmande.

Leva eller försvinna, vilket är svårast/lättast?