She can't fall for you if you're not there to catch her

(antar att ingen kommer läsa, eller ens orka läsa hela, men det var skönt att få skriva av sig lite. Fick en massa flashback's så... )


Älskar OC.
Finns fan inget bättre.

Mitt sätt att fly verkligheten - läsa böcker och se på filmer/serier jag gillar och kan leva mig in i.
Känns verkligen som att man är med själv i filmen/serien.

Det känns då som en bättre "verklighet".

Minns när jag gick IV, jag läste minst 5 böcker i veckan.
Läste varje lektion,varje rast. Och när jag var hemma så läste jag också, varje kväll.
Eller kollade på någon fin film, eller serie. Som t.ex OC.
Jag var nog den mest ensammaste människan i skolan då.

Satt alltid ensam på en bänk och läste.
Åt aldrig i skolan ens, vågade inte gå in i matsalen.

De enda jag pratade med var min mentor,som var helt underbar.
Biblotikarien, och kuratorn.

inget blev bättre av att ha en stalker efter sig,heller.
ett emo som inte ens kunde svenska, han förpestade verkligen allt för mig.
Klarade inte av nånting i skolan.
Nu menar jag inte att det var en såndär söt stalker som man kan tycka att det är lite kul.
Han förföljde mig konstant, han trodde nog att han gjorde det diskret.
Men för mig var det verkligen inte diskret.
Han spelade musik på mobilen som han visste att jag gillade pga att jag använde bandtröjor.
Han satte sig alltid bredvid/framför/bakom mig på lektionerna.
Han var alltid i närheten på rasterna, vart jag än gick.
Han satt och viskade för sig själv på lektionerna, högt nog för att jag skulle höra.
Vet inte vad han viskade, men det var iaf på spanska.
Och jag klarade inte av viskningar då, inte på det där sättet.
Det var läskigt och obehagligt.
Jag kände mig förföljd vart jag än gick, även när jag inte var i skolan.
Han tog även samma buss som mig en gång när jag skulle hem,
trots att han bor långt bort åt ett helt annat håll.

Och detta är ändå en väldigt liten del av allt.