Ni som bryr er/ni som känner mig.

Jag hoppas förövrigt att dem som vet vad som har hänt inte berättar för andra utan att fråga mig först.
Ni som inte vet har jag förmodligen inte haft orken till att berätta för, eller att det känns som att ingen bryr sig såpass mycket att dem undrar osv.
Menmen, det är skönt att jag får det stödet jag får.
Det behövs verkligen, jag behöver all stöd jag kan få.
Det är en konstant kamp att försöka hålla masken uppe.
Jag vill vara ensam, men ändå ha folk runtomkring mig för att det känns småläskigt att vara ensam, samtidigt som det kryper i kroppen när jag har folk omkring.
Vet inte riktigt hur jag ska bära mig åt.
Känns som att jag tar upp så mycket plats, och det vill jag inte.
Samtidigt som det är skönt att jag "syns".
Så jävla krångligt. Hjärnan går i 180.

Nu ska jag iallafall göra ett försök att sova.
Har fått i mig både theralén och sobril.
Godnatten.