Osynlig men synlig

Min diagnos. Vi som ska ta över när de gamla inte kan. Forskning hela tiden. Vi försöker ta reda på hur många vuxna det är. Vi ser lika ut. Kan se det på ögonen. Talet. Sekreterare är vanligt. Vi behöver rutiner. Vi har adhd och autism. Det som skiljer sig med vår diagnos är att vi har extra svårt för matte, förmågan att uttrycka oss. Kramper. Om ångesten ökar kan det leda till psykos. Sinnen och kroppen reagerar. Några bipolära. Vågar inte möta vänner, vi vet inte om vi blir omtyckta. Isolerar oss. Komma ut från isoleringen. Bryta mönstret. Glad de finns de som pratar mer än mig.

Kan höga röster viska. Kan höga röster sjunga. Jag har mest svårt med talet med nya människor. Beställa mat. Förhållanden för oss är komplicerat, många vill inte ha kroppskontakt. Dem med mindre svårigheter behöver lika mycket hjälp.

Vi behöver fysisk aktivitet och to do listor. Inte stelna. Inte tappa känseln. Hitta balans. Vi blir inte accepterade när vi berättar om den. Ansvar.

Jag har haft tur. Ingen vägledare. Ingen daglig verksamhet. En medicin. Mer informations möten, samla pengar så vi kan åka på läger. Fått gratis lokal på en camping. Sälja underkläder. Bo på vandrahem med utsikt över havet. En ö för oss själva. Vi skulle inte isolera oss. Vi är över hundra, fortfarande flera vi inte har hittat. Läkare uttalar namnet fel. Knappt råd med ny skrivare. Men vi har en brosch. En pusselbit. Tänker på majblommor.

Behöver mer stödpersoner. Vi fyller 25 år. Fira med geocaching. Längtar till min nya ryggsäck.

En utmaning för mig nu när jag träffar folk. Mer träning. Fick beröm från årsmötet. Den enda som ställde frågor förutom de äldre. Få det rulla på.