En ödla i väskan

Nu har jag slutat mitt jobb, gud vad härligt att få komma hem efter att ha hämtat min present som faktiskt inte var något ätbart men jag fick ett smyckeskrin precis ett sådant mormor hade i guld, en liten bukett som nästan såg ut som en krubba. Och en ram men den gav jag bort.

Inga mer dagsturer i haga om det inte vore för min nya vän och hennes stora konstnärs familj... hur stor kan en familj bli?



Jag tyckte det var konstigt att de inte presenterade sig som mor och hennes mors syster, fick gissa mig fram.

Vi träffades på emmaus och där var det inte bara jag som hade flätor just den dagen men även hon i kassan. Så när vi fikade sedan och tog ett familjekort gjorde min kompis flätor utan att jag såg det, allting gick så snabbt. Samtalet, beställningen, det fanns ingen tid med att luta sig tillbaks i stolen för det kändes att den trevliga dagen var mot sitt slut och vi gick på spårvagnen tillsammans.

Det vi pratade var om skator, ödlor, loppisfynd, lånarna av miyazaki, teater och Småland. I helgen kommer jag träffa mormors vän som är 90 år och det jag minns är hennes handmålade änglar och bondkakor.