Att vara eller inte vara, eller både vara och inte vara

Jag har känt såhär i några år nu, inte bara någon vecka. Det här känns korrekt.

Att man är något fysiskt innebär det inte att det är hur eller vad man är. Att man är en rollstolsbunden, CPskadad, armlös stackare betyder inte att man är annat än en vanlig människa. Jag tycker att det som räknas är hur man är och vad man känner. Inte vad man är född till. Jag brukar ytterst sällan presentera mig med mitt födelsenamn. Jag är så mycket mer än det. Jag finns inom alla jag pratar med. De har hört vad jag sagt, läst vad jag skrivit. Min personlighet finns kvar i minnet hos den personen oavsett hur lite influens jag har. Därför försvinner inte de närstående från en när de dör, man minns dem, de har påverkat en. Det är en mental grej, inte något fysiskt. Jag är jag, inte min kropp, inte andras val. Jag har ett namn för varje individ jag träffar. De får kalla mig det de tycker känns rätt för det är kontakten jag har med den människan.
Att jag blir kallad tex "Bajs" betyder att min relation till den personen är skämtsam/lättsam. Det är inte någon jag öppnar upp till och berättar allt. Däremot är jag öppen och pratar om allt med de som kallar mig något personligt. Tex har jag en vän som verkligen kalar mig sis och henne är jag så öppen med att tillochmed jag blir förvånad. Allt är personligt, allt är relativt. Jag gillar inte att binda mig till en kropp eller ett namn.

Nu blev det mycket, men det är mina tankar runt hela allting som sker just nu.

Trötta tankar är flummiga på sina ställen. Hoppas ni förstår helheten iallafall.


Tacksam för feedback och tankar.