Sömnlösa 40 timmar~

Detta är ett utdrag som jag slängde upp på klagomuren (facebook) klockan ett på Tisdagen den 16:onde.

Efter att ha varit vaken i snart 25 timmar i mani, som det bipolära ångest vraket jag är, börjar yrsel och hallucinationer.
Vet inte säkert med ibland känner jag mig iakttagen. Webkameran är gömd under en filt, brorsan sitter på rummet, gardiner igendragna. Jag tror inte det är för att jag lyssnar på Lauren Bousfield. Tavlorna rör på sig när jag inte tittar.
Mitt ansikte börjar även domna bort och ett ord studsar in som en galen komiker på en scen inför hundratals jublande människor.
''Olanzapine... olanzapine''
Djävuls tabletterna från helvetet.
''Men vi är antipsykotiska och klubbar dig mer eller mindre medvetslös i tolv timmar. Och när du vaknar efter sagda tolv timmar kommer du må ännu mer skit. Vaknar du innan sagda tolv timmar med tvång kommer du gå på autopilot och uppfattas hög som ett hus.''
Fyfan, det är en jävla tur att jag varken är en fara för mig själv eller någon annan i min närhet.

14 timmar senare sitter jag här nu på 39:onde timmen... ingen sömn, ingen ro.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Halsen kliar och är irriterad långt bak, jag har uppstötningar och mår så jävla illa.
Antingen halsbränna eller vinterkräksjukan, har redan feber, halsont och snorar.

Jag är klädd i tre stickade tjocktröjor just nu, långkalsonger, harembyxor och pyjamasbyxor på det. Strumpor, sockor och fodrade tofflor. En tomte mössa på det hela för att jag inte äger någon annan mössa.
Detta är inte jag som söker tröst i vinter mörkret eller att någon ska tycka synd om mig.
Jag mer eller mindre informerar folk att bipolära individer kan ha ett rent jävla helvete emot deras egna vilja.
Underskatta inte heller en bipolär individ som har mani, hur bra du än känner människa så kommer den att överraska dig.