#yoloswag seventeen

VARNING: EMOTIONELLT INLÄGG!!


Möttes av en tanke baserad på en dröm.
Dock en dröm baserad på verkliga händelser.

En vän till mig tjatar om hur tjejer verkar falla på knä inför mig och att jag hittar
kärlek bakom varenda hörn. Men han är inte mig, och han vet inte om vad jag går
igenom varje gång jag närmar mig folk. Speciellt tjejer som kanske visar minsta lilla
intresse.

Jag blir rädd, jag tänker tillbaka på alla skada jag har ställt till med.
Det finns inget i världen som skrämmer mig mer än tanken på kärlek.
Lyckligt lottade flickor och pojkar finner kärleken positiv och upplyftande.
Jag är rädd för att bli kär på riktigt, jag är rädd för att bli sårbar.

Jag kan inte bli kär i någon om jag inte litar på personen.
Men det finns tiotal stadier av tillit som man ska sortera ut för att hitta den typ av
tillit som appliceras till kravet för att bli kär.

Jag överanalyserar, men det är de som håller mig säker.
Skyddad och stark.


Jag kan vara en uppriktig och ärlig vän som gör allt i min makt för att finns till som stöd,
men jag är inte pojkväns material. Inte nu, inte i morgon, inte på ett jävla långt tag antar jag.
Jag är nog bara rädd.