SirTwinkles blogg



Kille, 30 år. Bor i Gävle, Gävleborgs län. Är offline

SirTwinkles

Senaste inläggen

Prutt
13 oktober 2015 kl. 16:55
Utan mobil, men det gör ingenting
4 oktober 2015 kl. 17:42
Hade en mardröm inatt.
30 september 2015 kl. 20:54
Nalkas vare Premiär hösten!
25 september 2015 kl. 00:47
Personlighets kris deluxe...
24 september 2015 kl. 12:16
Vasa föremål och depression.
21 september 2015 kl. 23:53
Jag känner mig hälften så mycket människa just nu.
21 september 2015 kl. 17:45
Hatar inte du också...
18 september 2015 kl. 03:41
Födomsfull...
13 augusti 2015 kl. 12:27
Äcklad
2 juli 2015 kl. 15:07
Visa alla

Mina drömmar.

Utanför byn fanns en magisk skog där skumma saker hände varje dagen.
Många gånger hade det sagts att folk gick vilse, men jag misstänkte alltid mord eller kidnappning.
Det var nått eller någon där ute som inte gillade oss bybor.

En dag när min bror Victor som nu är 16 år var utanför byns gränser och plockade örter inför kvällens middag, då det bara var vi i vår familj kvar så var vi tvungna att ta hand om oss själva, hörde jag honom skrika till, men det blev tyst direkt efter. Jag antog att han stött på en orm eller någon otrevlig padda.

Men något inom mig sa att han råkat illa ut. Så jag gick med raska steg mot den lagom höga muren för att ta mig ut genom första bästa och närmaste port . Victor var väl medveten om att han inte fick gå länge än till eken efter vägen och björkarna på varsin sida om porten. Men inom dem träden fanns ingen Victor.

Rädslan frös mitt blod och fick ilskan inom mig att koka upp. Jag kunde inte förlora den sista familjemedlemmen i min familj. Så jag började springa och ropa på Victor, men inget svar. Jag bara sprang och sprang, det kände som om att skogens hinder med fallna träd och stenar flyttade på sig för mig. Jag kom fram till något som såg ut som en byggnads ram av stockar. Jag kunde se vad som hänt, jag kunde se vad som hänt många av dem som försvunnit. Jag såg min syster ligga ned bäddad bland mossa och under sin kappa i en av kvadraterna i golv ramarna.

Det såg harmlöst ut runt omkring, men hon var rädd. Rätt som det var började masker bildas på stolparna som höll ramen. Masker som påminde om Ugglor, med bärnstens färgade ögon.
Jag förstod min systers rädsla, maskerna var levande, men det var ingen person där.

Ett skrik hördes, det var brorsan! Det hördes från över den mindre kullen en bit ifrån. Jag skyndade dit.
Det jag såg gav mig en chock. Grodor i storleken av vindruvor kokade min bror levandes för att offra honom till svampar i samma storlek. Jag hade hört sagorna om dem förr, och att dem för länge sedan dog ut. Men i svamparna torteras själarna förevigt. Mina familj fanns i dem där svamparna och dem led.

Min ilska tog över och jag gick berserker på svamparna och grodorna, sparkade och stampade. Välte kitteln min bror kokades i och hjälpte honom hem.


Logga in för att kommentera