Okej. Nu jävlar tänker jag klaga lite på livet.

Det är så roligt, för att när nått händer. Så säger jag bara, "amen vad kul, nu får man lite extra uppmärksamhet av er, tack även om jag klarar mig" när jg kommer hem o möter Annas o pappas gnäll o tjat o eviga kränkningar så förvandlas jag till nån liten 5åring som inte vågar säga emot utan tillåter att bli våldtagen o slagen av deras ORD. Det plågar den 5åringen varje dag att soc inte förstår hur dåligt hon mår. Dom skiter faktiskt blanka fan i att den 5åringen har 5års hat, ledsamhet, och depression. Och bara längtar efter att ta dom starkaste tabletter hon hittar o hoppas på att hon möter satan när hon vaknar upp i helvetet. Utan dom. Utan pappa. Utan soc. Utan Anna. Utan världen. O Gud vad hon skulle bli glad när hon slapp bli kränkt för att hon väger mer än 58kg. Eller för att hon använder string när hon väger över 58. Eller för att hon luktar rök när hon kommer hem. Eller för att hon skäms för att ta hem pojkvänner o vänner.