Varning, lång text...

Nej det är inte ditt fel. Nej det har inte hänt något. Nej du behöver inte vara oroligt. Det löser sig. Det gör det alltid. Även när himmeln är som gråast finns det alltid en glipa med sol. Jag kommer bli bra, jag lovar. Jag kommer försöka må bra, jag lovar. Men jag är mitt i en prosses av läkande, och det tar tid. Jag har mina ner och upp gångar. Är bara nere i en jävligt djup dalgång just nu. Jag vet innerst inne att det kommer bli bättre. Men det är bara svårt att se ibland när det tar så lång tid att läka. Mina sår är långt ifrån lika öppna nu, men helt läkta är de inte. Men det kommer gå, jag lovar. Måste bara lära mig hantera mitt kaos.
Jag inser nu att många kommer vela ha en förklaring, men kan tyvärr inte ge en. Har ingen vettig anledning till att jag gick sönder för snart tre år sen. Det bara blev så. Inget någon kan hjälpa. Varken du eller jag. Men jag antar att jag aldrig har varit riktigt hel. Men det värsta är över, det ni ser är långt ifrån hur illa det har varit. Jag är nästan hel nu. Ge mig bara lite tid till. Det kommer bli bra.
Eftersom jag är dålig på att prata, att berätta så skriver jag. Jag anser att det är tid att förklara allt. Eller nästan allt. Kommer bespara er från en sak som var en stor del av mitt liv under två år. Ett begär, något man inte vill se som åskådare. Det kommer, det tar bara lite tid innan jag kan öppna mig helt. Men jag tar det bit för bit. Så låt mig ta det i min tid. Det är min läknings prosses. Den kan inte gå i ett svep.

Ett år har snart gått, ett år sen jag bestämde mig för att börja må bra. Att ta tag i mitt liv och faktiskt uppnå något. Att jag bestämde mig för att det var nog var tack vare en person. En människa som kom in i mitt liv oväntat och kort. Han fick mig att le igen, han fick mig att förstå att det kanske fanns en utväg. Han vet inte själv att han hjälpte mig så pass mycket som han gjorde. Men han betydde så mycket för mig. Men sen svek han. Inte bara en gång utan flera. Tillslut slutade jag kämpa med oss. Gick vidare. Men en sak tog jag med mig. Mitt liv, ett hopp om en framtid utan tvångstankar och panikattacker. Jag började se färger igen, jag började hoppas och försöka. Han var ute ur mitt liv, men han hade förändrat det radikalt. Är honom evigt tacksam för detta.

För ett år sen gick jag igenom en förändring, jag började tro att det kanske fanns en utväg. Jag började förstå att mitt liv kanske inte bara skulle bestå av destruktiva handlingar. Att livet kanske var lite vackert ändå.

Sen blev det sommar, en härlig sommar som fick mig att verkligen inse att jag faktiskt var värd att må bra. Att jag faktiskt förtjänade att vara lycklig. Jag började bli redo på att börja leva igen. Allt var inte längre en kamp om överlevnad. Men jag var fortfarande osäker, jag visste att mitt kaos kunde komma tillbaka när som helst. Och starkare. Så fast jag kände mig lycklig gick jag med en tanke i bakhuvudet. En rädsla för att svika de som nu hade börjat tro på mig. Folk försökte nu förstå det som de så länge hade försökt att blunda för, men jag var intet öppen för det. Jag behövde fortfarande kunna dra mig undan ibland för att inte bryta ihop helt. Jag hade fortfarande mina dagar där jag låg i sängen hela dagen då mitt ända hopp bestod utav att döden snart skulle infinna sig. Men dessa dagar var så mycket färre nu. För bara några månader sen hade varje dag i mitt liv bestått av dessa tankar.
Men jag har alltid varit rädd för att svika. För modet att avsluta mitt liv hade jag. Och jag var nära på att göra det flera gånger. Men tanken på vad jag skulle lämna, att mitt kaos skulle gå över till någon annan fick mig att aldrig göra något. Jag hittade andra sätt att få ut min smärta på. Men när det jag träffade honom, när det blev sommar försvann många av dessa tankar. Men de var aldrig lågt borta. Det kändes som en säkerhet att veta att det låg ett gäng rakblad hemma och det skulle behövas.

I slutet av sommaren bestämde jag mig för att det nu skulle vara slut på riktigt. Så jag slog in min säkerhet i en fin låda, gick ner till år, fyllde dem med sten och såg den sjunka ner till botten. Nu var det slut, nu skulle jag må bra på riktigt. Det skulle inte längre vara något mellanting, utan nu skulle jag leva på riktigt. Jag skulle bli en ny människa, en lycklig människa. Och det gick bra ett tag, det gick några månader med knappt några tvångstankar och inte en ända panikattack. Jag trodde jag var fri från mina demoner. Men fel hade jag, de kom tillbaka, och starkt denna gången.

Men sen kom du, du fångade upp mig när jag höll på att falla. Du lagade mina öppna sår. Du fick mig att äntligen förstå vad lycka är. Du fick mig att förstå hur det kändes att må bra på riktigt. Inte bara något mellanting. Du blev mitt syre, du ordnade upp mitt kaos så gott som det går. Du fick mig att känna mig älskad, att känna mig behövd. Du har visat mig äkta kärlek. Du gav mitt liv en mening. Du blev syret jag andas, blodet in mina ådror. Du behövs för att hålla mig hel. Du har tillfört magi i mitt liv.

Nu idag, sex månader efter att du kom in i mitt liv, har jag förstått att läkningen tar tid. Men du har bidragit till en så stor del av den. Utan dig hade jag varit fast i botten igen och kämpat för fulla livet. Om ens det. Du är den enda för mig. Den enda som kan hålla mitt kaos i styr.

Självklart finns det väldigt många andra att tacka för till att jag står och lever idag. Men det finns även många som valde att inte se, det var inte vackert så då fanns det inte. Det passade inte in i deras perfekta liv så det ignorerades. Det kanske kändes som om jag inte ville ha hjälp. Men det ända jag ville ha var en kram. Ett uppmuntrande leende. Men det man fick var en kommentar om att man skulle rycka upp sig. Ta tag i saker. Och det hjälpte inte kan jag säga. När folk trodde på att jag var tyst och drog mig undan för att jag var ”trött” som var mitt svar de få gånger någon frågade (och är fortfarande) hur det va börjar man undra. Borde man inte reagera om någon är trött under tre dagligen. Men jag förstår, man vet inte hur man ska hantera det.

Jag vill kunna vara stolt över vem jag är och vad jag har tatt mig igenom. Men jag är inte riktigt där än. Men snart så. Snart kan jag säga att jag mår bra på alla plan. Men mitt kaos kommer aldrig försvinna. Det är en del som vi alla måste lära oss leva med.


/Bex