jag trodde aldrig att han skulle.... cw

Yrvaken och knappt vid medvetande hörde jag ett mullrande i mitt hem, utan att jag förstod vad som skedde öppnade jag mina ögon och sökte källan till detta oljud. Det visade sig att det kom från min mobiltelefon som låg bredvid mig. Jag tittade på klockan och såg att den var strax efter 06, en okristlig tid för oss emos att vara vakna - förutsatt att vi inte varit vakna sen dagen innan och därmed inte sovit.

Skärmen på telefonen lös upp, ett skarpt ljus som klöv det kompakta mörker som omfamnade mig, och jag såg det meddelande som jagat mig i veckor nu.

"MCMEM har puffat dig."

Det där förbannade puffandet, jag förstår inte tjusningen med denna formidabla invasion av min personliga sfär, detta bevis på total brist av respekt för andras komfortzon.

Men det är egentligen inte detta som tynger mig en dag som denna, det är något djupare.
Strax innan jul mottog jag en gåva av en kär vän, låt oss kalla henne 999LO. Denna gåva har varit mig nära ända sen dess, till stor del för att jag spenderat majoriteten av min tid på ett och samma ställe - sängen. Jag känner dock ett korn av oro växa inom mig, nej inte ett korn. Snarare en orkan av oro som växer i styrka. Jag har vid minst fyra tillfällen hittills tappat bort gåvan, och återfunnit den. Men nu är den borta på nytt, och jag kan verkligen inte finna den. Jag har sökt febrilt i timtal, jag har lyft varenda tygstycke och skakat varje kuddfodral. Allt detta utan resultat.

Jag hoppas verkligen att jag finner min scrunchie igen.. <3