vidare reflektioner

Så nu satt jag ändå där, vid mitt köksbord och tankarna snurrade. Jag viftade undan de precis som alla dagar, drack upp de sista dropparna ur muggen och förberedde mig för avfärd. Min vanliga rutin innefattade en kvick dusch med efterföljande rakning (som jag saknar en slätrakad haka) varvid jag därefter klädde mig och lämnade mitt hem. Jag satte mig i bilen och körde de tre kilometer skogsväg som ledde fram till motorvägen. Precis som vanligt hade jag startat något senare än planerat vilket innebar tung trafik och jag visste att jag hade en lång väg framför mig.

Vägen jag körde varje morgon kantades av äldre tallskog, som blev sådär vackert brinnande röd om hösten och spirande grön om våren, just här hade snön lättat och jag kunde se grönskan arbeta sig upp genom den numera något uppluckrade jorden, kälen hade visst gått ur. Plötsligt väcktes jag ur mina dagdrömmar av ett oljud utifrån - och jag fick tvärnita.

Framför mig hade jag en bilkö, jag hade aldrig sett en sådan kö vid den här platsen, vanligtvis brukade köerna börja en bra bit bort. Nu såg jag människor som klivit ut ur sina bilar och rörde sig framåt.

Jag klev ur min bil och följde efter folkströmmen, samtidigt som jag hörde höga smällar komma framifrån, det lät som att det var väldigt långt bort. Så såg jag himlen färgas röd och mörknade snabbt, några sekunder senare kom den största explosion jag någonsin hört och allt blev svart.

Det första jag minns därefter är att jag vaknar under något hårt, jag har ont i hela min kropp och jag kan inte röra på mig. Mina syn är grumlig och allt är ett töcken, successivt klarnar det och jag börja kunna avgöra vad som finns omkring mig, varvid jag upptäcker att jag ligger och stirrar på en bils underrede. Jag vänder mig åt höger och ser en hand ligga där. Enbart en hand, ingenting mer. På en av fingrarna sitter en ring. Jag kunde aldrig gissa vad den ringen skulle komma att betyda för mig....