Reflektioner

Tristessen kryper sig på, samtidigt som jag så väl känner att jag inte får slappna av. Det är alldeles för mycket som står på spel nu, jag har investerat allt jag äger i det här - min tid.
Självfallet är jag inte ensam, jag vet att vi är många som befinner oss här och försöker hanka oss fram bäst vi kan men jag känner ändå ensamheten krypa sig på, man kan inte lita på någon annan än sig själv, inte ens de man en gång kunde kalla sina vänner.
Instabiliteten har ökat markant de senaste dagarna, vad som såg ut att vara en trygg och säker plats att vila på och slicka såren har sakta men säkert visat tecken på att förändras i samma riktning som alla de andra platser jag befunnit mig på innan, någonstans börjar jag tvivlar på mig själv. Är det kanske jag som är problemet?

Det var en vacker dag i Mars, solen gnistrade över den snötäckta viken utanför mitt köksfönster där jag satt och drack mitt morgon kaffe. Jag hade bara ett par veckor där innan bosatt mig på denna plats som jag drömt om i många år. Åren dessförinnan hade jag flackar runt närmast som en vagabond i mitt sökande efter både mig själv och min framtid, under denna period i mitt liv både knöt jag vänskaper för livet och lärde mig mycket om mig själv, hur jag ser på vad som sker omkring mig och hur jag kan påverka det i min riktning. Nu satt jag där med mitt kaffe som sakta svalnade i muminkoppen, exemplaret som gavs ut en sommar för många år sen och enbart såldes i ursprungslandet, med svartvitt utförande kunde du verkligen se det artistiska i relationerna mellan de ikoniska karaktärerna böckerna berättar om.

Jag hade som morgonrutin att dricka en kopp för att sedan bege mig ut och dra mitt strå till stacken, betala tillbaka min skuld till det samhälle, den samhörighet jag tillhörde och som jag ansåg hade hjälpt mig till den plats jag befann mig på. Då och då slog mig tankar som att dessa framgångar egentligen berodde på mig själv enbart och att samhörigheten egentligen bara var en hämsko för vidare utveckling och lycka, men de viftades enkelt bort som egoism eller ogrundad misstro. Ändå återkom de alltför ofta för att jag skulle känna mig lugn. Jag undrar var de kommer ifrån?