Sorglig skoldag.

Började skoldagen som vanligt. När vi hade mentorstid så sa plötsligt en av våra två mentorer att en tjej (nämner inget namn) hade något att berätta.
Jag såg direkt att det var något fel, och det gjorde nog alla andra också, för den här tjejen är alltid jättesprallig och glad. Hon var inte det nu. Så fort hon började prata så grät hon. Visar sig att hennes pappa har gått bort.

Jag var den första som började gråta och den sista som slutade. Seriöst. Jag började gråta så fort hon sa det, och jag fick en stor klump i magen. Jag har känt den här tjejen sen trean, och jag har också känt hennes föräldrar. Inte någon jättenära relation till dom direkt, men det spelade ingen roll.
Tårarna sprutade, och jag grät nog mer än vad hon själv gjorde. Allting blev så fruktansvärt jobbigt.

Det tog ett ganska långt tag för mig att samla mig. Det som var mest jobbigt var när hon blev tvungen att trösta mig och kramade mig och själv började störtgråta igen. Då kändes det som att allting bara var rent jävla piss.

Att förlora sin pappa är inget en tjej i den åldern ska behöva göra. Man ska inte behöva gå igenom det. Speciellt inte när det inte har varit något fel på pappa innan. Han bara dog.

Jag är fortfarande skärrad, men betydligt mer förstående och har insett att livet går vidare. Kan inte haka upp mig på att hon inte längre har någon pappa, utan jag måste leva som vanligt och stötta henne dom gångerna hon känner sig nere.

Jag är sjukligt imponerad över att hon ens kom till skolan idag eftersom att detta hände i mitten av förra veckan. Hon var sig själv igen efter ungefär halva dagen, och det känns tryggt.



Vila i frid.