Usch.

Sitter och torrgråter. Ni vet... När man är jättenära på att börja gråta, men det inte kommer några tårar. Man har den där äckliga känslan i halsen.
Jag hatar mitt liv så fruktansvärt mycket just nu. Jag är så jävla dum. Och jag har ingenstans att ta vägen. Ingenstans att gömma mig nu när jag verkligen behöver det.
Skulle jag kunna så skulle jag rymma här ifrån. Bara lämna allt. Se hur mina vänner inte brydde sig ett skit.

Fyfan. Det enda jag gör är att gnälla. Men det är så jävla lägligt att göra det nu allting långsamt kommer att rasa samman. Jag kommer inte kunna hålla ihop, och det där leendet jag ständigt har på skolan och över allt annars... Det är som ett skal. Det kommer också att gå sönder.

Jag har aldrig tidigare känt ett sånt behov att bestraffa mig själv. Bara göra mig illa.
Och jag funderar nu allvarligt talat på att göra det. Men vad ger det? Ingenting förutom att jag får ont och senare får ärr.
Men det kanske är värt det. Är man så äcklig som jag så.

Nu brast det. Nu gråter jag på riktigt. Varför gör känslor så ont?