To break down all illusions made by me. (Personal)

Kåtar mig på den låten just nu. Yohios gitarrsolo. Åh, rysningar >//3//<

För övrigt så känns livet bara extra jävligt just nu.
För det första så är det är två veckor tills skolan börjar.
Jag har inte gjort ett jävla piss under hela sommarlovet.
Har ingen annan än mig själv att skylla, men det är ändå så fruktansvärt deprimerande...

För det andra så har jag ångest inför skolan. Sista året av högstadiet. Välja gymnasium.
Nej, bara nej.
Kommer att behöva jobba sjukt mycket det här året för att kunna behålla dom bra betyg jag har... Sedan måste jag höja mitt betyg i alla SO-ämnena eftersom att de ligger på D.
Känner att jag kommer att bli hyfsat pressad av mamma och pappa detta år.

För det tredje så vet jag inte hur mycket längre jag orkar hålla på med fotbollen. Det känns som att jag inte gör någon större nytta i laget. När jag är borta så är det ingen som undrar var jag är. Inte ens tränaren frågar varför jag är frånvarande. Känns ju jävligt kul. Feels great that people care.
Pappa tycker att jag ska fortsätta eftersom att jag har stor chans att kunna bli riktigt duktig, men jag känner bara att lusten att spela fotboll aldrig finns där. Varje gång det är träning... Varje gång det är match...
It's not like it used to be.

För det fjärde så önskar jag bara att jag kunde få vara mig själv. Att jag fick köpa dom kläderna jag vill ha. Jag får inte köpa en enda jävla grej som mamma och pappa anser är för extremt.
Mamma och pappa.
Dom förstår verkligen inte hur mycket jag har förändrats. Dom inser inte att jag har andra intressen nu än vad jag hade för 1-2 år sedan.
Visst. Jag kanske är extrem och går 400% in i det jag gillar, men det är väll så det ska vara?
Och det att jag kanske inte tycker om samma saker om ett år... Det är väl ingenting dom ska bekymra sig om nu? Kan dom inte stödja mig nu även fast jag har lite annorlunda intressen?
Nej.
För dom är bara fotbollen okej. Dom vill att jag ska bli något jävla fotbollsproffs. Dom vill att jag ska ha högst betyg av alla. Det är det som passar dom. Men hur bra passar det mig egentligen?

Känner bara att jag inte riktigt kan ta tag i livet som det är just nu. Jag önskar bara att jag kunde byta liv med någon som hade det lite lättare.

Nu kommer även den där lilla depressionen krypandes... Allt mitt tänkande kommer att förstöra ännu en kväll.

Jag hoppas att dom slutar upp med att ställa en massa krav, för tillslut så kommer allting att rasa samman.