Jag vet inte ens längre...

Jag vet inte ens vem jag är längre. Jag är inte den jag brukade vara, och nästan inget jag gör känns som det borde, som förut. Det känns bara fel, falskt. Jag försöker pussla ihop mig till den jag var innan, men jag är så trasig att det inte ens går. Innan dig var jag ingenting, vad än mina vänner säger så var jag verkligen ingenting, och med dig borta är jag inte det nu heller.

Min själ och mitt hjärta blöder, och snart kanske min kropp börjar göra det också, precis som den en gång gjorde, även om jag inte vill att det ska hända igen.

Men jag var väl inte tillräcklig. Det visste jag väl egentligen, men jag tänkte inte på det då. Vad du än säger så förtjänar jag ingen bättre, jag förtjänade aldrig dig, och jag förtjänar ingen av de vänner jag har heller. Varför de orkar bry sig om mig förstår jag inte, men det gör väl de som de vill.

Förlåt för att jag inte räckte till. Förlåt för att jag inte var bra nog. Förlåt för att jag är så patetisk som skriver det här fast ingen, och särskilt inte du, kommer läsa det. Förlåt mig.