Livet på en kuk

Skulle blogga igår men det liksom försvann i Anton-dimma. Har känt mig orolig den här veckan för han varit nere och lite konstig och inte berättat varför. Vi pratade igår eftermiddag och jag fick panikattack of doom pga rädd att han skulle dumpa mig eller nåt. Tidigare trauman har satt spår i mig så jsg blivit sjukt paranoid. Men det har blivit böttre sedan jag träffade honom. Så rädd för övergivenhet.

Men jsg missuppfattade allt. Allt är lugnt mellan oss, han har bara varit nere och orolig pga jag spiralerat ner i mitt tidigare beteende igen. ie: somna kl 05, vakna kl 15. Inte äta nånting på hela dagen, osv.
Förklarade för honom att han behöver berätta för mig när det är något han är orolig över eller mår dåligt över så att jag vet, för annars får jag för mig saker och allt blir dumt.

Blir liksom: jag mår dåligt > Anton blir att må dåligt > jag märker att något är fel med Anton > jag blir att må ännu sämre > han blir att må sämre -loop-. En ond cirkel och inget blir ju bra av det. Han hade ett annat sätt att se på saken, han vill inte störa min process säger han men det gör han ju inte. När en har ett förhållande måste en ju prata med varandra. Men nu är det löst.

Fick panik som sagt och bölade floder. Han ringde mig och vi pratade i över en timme. Så bjöd han ner mig på stan för att ta en öl och snacka face to face istället. En öl blev fyra (och fyra vin till mig) sen följde han med mig hem och sov här. Känns bra efter att vi pratat om detta och det är skönt. Han är mitt liv. Och hans ögon har slutat klia så han kan börja vara hos mig igen. Har väntat på detta i en månad. <33

Atm sitter jag i mammas trädgård, vejpar och äter bugles. Skulle hellre ligga kvar i sängen med A men vi skildes åt för 1,5h sedan. Livet duger.