Så som det är, så som det blir

</3
Han satte sig på tåget för 45 minuter sedan och försvann igen. Det är sådär som det är. Alltså väldigt jobbigt. Kämpade med tårarna hela vägen hem (bara 10 minuter, men kändes ju som 10 år), jävla fjanterier och fjoll. Vet inte varför farväl är så svårt för mig.

Som om varje gång jag säger hejdå kommer vara den sista, så känns det kanske. Som att this is it och nu kommer du aldrig vilja se mig igen. Förlåt för allt jag gör fel och förlåt för att jag inte vet hur man gör rätt. Förlåt för mina skakiga händer och förlåt för blicken som allt för ofta är nere i knät.

Nu ska jag gråta av rädsla för livet och relationer och mig själv igen och sedan säkerligen bli ivägtvingad till mamma. Hon är ju så orolig nu för tiden.