Spyr på mig själv.

Är en sån jävla idiot. Jag är så jävla naiv. Fattar inte att jag inte kan använda hjärnan nån gång. Att jag vareviga jäcla gång kringgår varningssignalerna från mina instinkter och går blåögt och blint in i röran istället. Att jag inte ännu lärt mig att sluta hoppas, att jag fortfarande hoppas på något bra fastän jag VET att allt som kommer i närheten blir SKIT.

Jag är en jävla nöt. Jag vet ju. Jag har alltid vetat. Allt, allt blir skit eftersom det tydligen är mitt öde. Och ändå väljer jag destruktiva vägen in i skit som jag vet förstör mig varje gång, bit för bit ner till grus.

Jag hatar det här. Jag hatar mig själv. Jag hatar folk. Jag hatar karlar. Jag hatar känslor. Och mest av allt hatar jag förhoppningar. Det leder till besvikelse, självhat och undergång. Jävla helvetes fittnellie. Duger inte till nåt.