Höst

Skrev ju två dikter om hösten förra året så varför inte köra på det i år igen, tänkte jag.


Glatt
alltid glatt med färg men
hösten suger livet ur mig
Fallna löv från nakna träd
samma visa mången gång lärd
att jag dör med hösten
och hösten dör med mig
Färgglatt, som iscensatt
men i bröstet är det svart.


Loool, nu när jag läser den igen så märker jag hur kass den är :/:/ Aja #djup
Slänger upp de två från förra året när jag ändå håller på:

"Höst"
Jag ser världen dö utanför.
Genom fönstret är allt vackert och fullt av färg.
Så bitterljuvt. Ser allting dö för att sedan förfrysa.
Precis som jag. På insidan.



"Höst II"
Ingenting kan vara så underbart bitterljuvt
Som höstens glada färger i den kalla luften
Lyckliga blad som förändrar färgen
För att sedan falla till marken
Och blåsa med längst vinden
Att få dö och träden som accepterar sin nakenhet
Jag längtar redan till våren
Då man får se hela världen vakna till liv och andas igen.



Asså lol har inte läst dessa sedan jag skrev dem för ca ett år sedan. Skrattar nästan lite åt dem nu. Är så fjollig. Gillar bara ett stycke från varje text, varav ett jag gillar lite: (Från #1): "Ser allting dör för att sedan förfrysa: precis som jag, på insidan" och ett jag gillar ganska mycket genom ren poetisk synvinkel: (#2) "och träden som accepterar sin nakenhet"

Tror ni vid detta lag har blivit rätt trötta på mitt tjöt om poesi och dikt. Men whateva, my blog my rules :@@