Ett efterlängtat mongobarn

=jag, tydligen. När jag kom hem slängde sig Gizmo över mig av ren lycka och överöste mitt ansikte av pussar. När jag sa: "ååhh jag har saknar dig också, manneen!" Så grymtade han till och hoppade upp på mig av lycka och råkade då skalla mig på näsan. Men det var ju inte hela världen. Nu har han svansat efter mig ända sedan jag kom hem, envisat sig med att sitta i mitt knä i fåtöljen jag suttit i (hej 40kg pitbull) trots det funnits ledig fåtölj åt honom. Har faktiskt saknat honom med.

När jag kom in i köket efter Gizmo hetskärleksattackerat klart mig så kom Signe springandes mot mig jamandes, hoppade rakt upp mot mig och klättrade upp via kjolen och tröjan, upp på tuttarna mot halsen. Gulligullan. Tror allt att min lillkisse har saknat mig hon med. Trodde hon skulle vara sur på mig för att jag vart borta flera dagar. Hon är ju jämt med mig, sover med mig och allt.

Det var mörkt när jag promenerade med Gizmo. Han är ju mörkrädd så det var jättejobbigt. Han var supernipprig och blev rädd för katter, träd, buskar, dofter, bilar, fotsteg, ja allt. Böh. Att vänja honom med höst- och vintermörkret är lika jobbigt varje år.

Oj vad intressant va? Hahah