Vi borde va det perfekta paret

Om det är sant att minus minus blir plus.

Jag är så jävla rädd för detta med känslor och kärlek. Jag har alltid haft samma person, varit fast, varit van, varit bekväm med den som blivit den andra halvan av mig och nu är jag den ensamma halvan. Jag har insett att halvan inte längre tillhör mig och den halvan passar inte längre. Vi har skavts mot varandra till den gräns att vi två är två olika pusselbitar nu och det skrämmer mig.

Att träffa någon ny skrämmer mig, och det lockar mig lika mycket. Men jag är en enslig och ifrånstötande människa som är rädd för alla som kommer inpå. Jag är en som aldrig ger någon en chans. Jag är en som ser människor i svart och vitt utan gråskalor. Antingen gillar jag dig eller så gör jag inte det. Om jag bestämmer mig för att jag ogillar dig så är det så, och skrivet i sten.

Jag är en sådan som är svår och missampassad, en sådan som kräver allt och mer än så, allt som är mer än jag kan få. Jag är en sån man inte får pli på och inte kan kontrollera. Jag är som en orkan och en sådan man inte får grepp om. Jag är en sten och ett glashus på samma gång.