Bekännelse.

</3
Var tills psyk idag. Läkarsamtal. Bestämde oss för att höja min dos till 100mg och sedan till 150mg om jag inte får någon effekt. Pratade om bytet till Linde-psykiatrin, pratade om sjukskrivning blabla. Sådant som jag får ta upp på Linde-psyk sen. Pratade om hur jag mår, hur mitt humör är, vad jag gör om dagarna, om jag går ut och gör någonting, hur ofta jag äter, hur det går med sömnen, blabla. Samma visa varje gång.

Gör inga framsteg what so ever. Gräver ner mig ännu mer hela tiden. Har själv kommit till den gräns att jag erkänt för mig själv hur saker ligger till. Jag har alltid burit min fana högt. Intalat mig själv att jag är så mycket bättre än jag är, intalat mig själv att jag mår så mycket bättre än jag gör, intalat mig själv att jag klarar av allt som jag inte gör.

Såhär har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag har aldrig kunnat vara ärlig mot mig själv med sådana saker, jag har alltid blint stirrat in i min egen uppgjorda verklighet, på det som jag vill ska vara. Och nu försöker jag skala bort det. Allt självförsvar, alla lögner jag har byggt upp mig själv i.

Sanningen är: jag är mår inte lika bra som jag verkar göra. Jag har inte det höga självförtroende jag låtsas ha. Jag har ingen som helst självkänsla. Jag klarar inte av en bråkdel av det jag låtsas att jag gör. Jag är en enda stor klump av bullshit. Och det är så läskigt att erkänna det för sig själv.

Sanningen är den att jag klarar inte av att skaffa ett jobb. Sanningen är att det kommer sluta likadant på alla jobb, som det gjorde på telefonförsäljarjobbet. Mitt humör klarar inte av de motgångar/svårigheter som ingår i alla jobb, på det ena eller det andra viset. Och sanningen är att om jag utsätter mig själv för sådant som leder till mer nederlag så kommer jag att gå under.

Usch. SÅDÄRJA. Då var det ute i luften. Jag skäms ofta här. För att så många här ser upp till mig så mycket. Att jag är så "stark", "självsäker" och allt det där. Och jag skäms alltid för att jag är ingenting av det.