- Hypotermi gästbloggar.

Hej.
Innan ni slänger det här inlägget åt helvete så vill jag få allt det här sagt.
Ni får en bibel, för en bibel förtjänar ni. Ni förtjänar alla ord. Ni förtjänar all förståelse ifrån min sida.
Ifrån mina ögon, min kropp och min hjärna.
Det här är vad som har hänt.
Och det här är vad som kommer att hända.
Läs och försök få förståelse till varför jag valde att göra slut med Jonna.
Läs och försök få förståelse till varför jag valde att vända mig till den som befunnit sig närmast mitt hjärtas kärna i snart fem år.
Tack på förhand.


I natt somnade jag någon gång runt sjusnåret. Säger man i så fall i natt? I morse.
Jag sov därför enbart cirka sex timmar, med oregelbundna uppvakningar. Jag kunde inte sluta tänka på dagens händelser. Jag var också nervös inför samtalet, men det är i alla fall gjort så onda tankar angående att jag planerade att skita i det hela behövs inte längre. För jag gick dit.
Jag har fått en tillfällig samtalskontakt som jag ska träffa tre gånger inom loppet av en månad nu.
Hon var trevlig och hade förståelse. Och det kändes som att hon tog mig någotsånär på allvar eftersom jag levt med mina problem sedan barnsben, och så mycket mer därtill.
Jag ska därför få hem en bibeltjock bunt med formulär och papper som jag ska fylla i tills nästa gång jag träffar henne. I dessa formulär följer ett självskattningsformulär med. Där kommer jag få bedöma själv hur jag anser att jag mår och hur jag har det i vardagen.
Med det formuläret kommer ett enskilt formulär för alla neuropsykiatriska diagnoser som finns i systemet, dvs ADHD, ADD, Aspergers och hela köret. Dessutom ska jag få formulär på bipolär personlighetsstörning, borderline och vi ska därigenom gå igenom mig från A till Ö.
Jag tog också upp ämnet angående sjukskrivning och beskrev för henne hur min skolgång och mina patetiska försök till någon som helst arbetspsykiatri, men som allt annat för mig varit förgäves.

Samtalet tog cirka en och en halv timme. Det var längre än någon utav oss hade räknat med, men det passade diverse planer perfekt då vi sedan gick för att hämta Freddie och Elsie på både dagis och förskola.

Utöver detta samtal, så har vi varit ut med Gizmo och ätit mat. Jag har även spenderat lite tid med barnen, som är dödsglada över min ankomst. Freddie frågar dessutom ett flertal gånger under en och samma dag ifall jag ska åka hem. Jag har en känsla av att han kommer bli ganska så förkrossad när jag väl gör det.


Nu tänkte jag även gå över på varför jag valde att gästblogga.
Först och främst så vill jag bara säga att jag har full förståelse till varför ni har dessa hatiska tankar om mig.
Jag är inte perfekt, men var bara lugn. Det är inte ni heller. Ingen i denna värld är på något sätt perfekta. Det är ingenting negativt med det, eftersom vi alla i slutändan är människor. Människor har känslor. Vissa känslor kan vi inte riktigt hålla koll på. Vissa vet vi inte vart vi ska förvara dem, vilka lådor vi ska förvara dem i. Vissa känslor är vilsna, bortkomna och helt åt helvete åt fel håll. Det kan ni nog inte förneka hur mycket ni än vill och försöker.
Vi har alla brister. Jag likaså.

Ja.
Jag gjorde slut med Jonna över sms. Vet ni ens varför?
Det ni läst och hört här på bloggområdet är egentligen ingenting. Ni har ingenting att gå på, mer än det ni läst. Och därför förstår jag ert hat till mig.
Jag och Jonna har haft brister i vårt förhållande. Visste ni att vi gjort slut innan?
Eller rättelse, hon har gjort slut med mig?
Vet ni hur det gick till?

Jag var hemma hos henne. Hon mådde dåligt och ville vara själv. Det sa hon redan någon dag innan nyårsafton. Jag och Hampus var där och planen var att vi skulle ha en liten privatfest, bara vi tre. Jonna kände sig dålig och sa att om vi skulle dricka fick vi göra det någon annanstans. Hampus åkte hem, och jag stannade kvar, och hon sa till mig:
"Jag tänker göra det jag tänker göra om du så är med mig".

Jag var redan lite orolig då, och jag ville inte lämna henne för jag visste hur det skulle gå till. Jag visste vad hon hade planerat. Jag såg igenom henne från den sekund hon sa till Hampus att tid och dag var hemlighetsstämplat.
Vi spenderade nyårsafton tillsammans, hon och jag. Vi hade det ganska mysigt ändå.
Några dagar efter sa hon att hon tyckte jag skulle åka hem. Varpå jag löd henne, eftersom jag vet att när hon har dåligt med medicin i sig så vill hon helst vara själv, även om hon inte kan ta hand om sig själv i det tillstånd hon blir utan medicin.
Jag åkte hem. Jag hann sätta mig på bussen.
Jag hann inte ens komma ut ur Kumla, vilket tar cirka 10 minuter med buss, innan jag fick ett sms där hon säger att vi inte ska vara tillsammans längre.
Detta har alltså hänt förut och jag är inte den enda boven i hela det här dramat.
Hon sa också att jag var anledningen till varför hon hamnat hos kronofogden och lade all skuld på mig.

Senare på kvällen drog hon över till Fabian, som hon några dagar tidigare i bloggen hade konstaterat att hon hatade, och blev onykter, drack alkohol, hade sex och så vidare. Då hade hon heller inte ens tittat på mig på flera dagar.
Därefter gick hon hem och försökte ta livet utav sig. Hamnade på USÖ och låg då inne i 7 veckor.

Där har ni exakt hur förra gången vi gjorde slut gick till.
Ni vet säkert det här också. Men bara för att konstatera och få bort det här hatet som uppstått över hur jag gått tillväga.
Jag vill bara att ni ska få en helbild över hur allting ligger, och har legat till.
Vi har även halvt gjort slut en gång innan det.
Visste ni det?
Vet ni varför?
För att jag vart så otroligt ledsen över vad hon gör med sig själv.
Det är inte mitt problem, det behöver ni inte säga mig för det är jag fullt medveten om.
Att hon självmedicinerar verkar vara, enligt mig, en ursäkt för att dölja ett mindre missbruk.
Jag bad henne att sluta. Eller att åtminstone försöka dra ner på det.

Månaderna har gått. Och under hela den tiden hon låg inne de 7 veckorna i Karlskoga, hade vi ingen kontakt alls.
När det började närma sig utskrivning så började vi prata igen, och lagom tills hon kom ut så ställde jag upp och städade lägenheten och jag försökte rätta till mig själv, för att slippa känna mig som en börda i hennes närvaro. Den börda som hon själv har skapat, genom att anklaga mig för att ha varit anledningen till det ena och det andra.
Och enbart för att jag har avaktiverat mitt eckonto så är jag inte blind för era kommentarer. På något sätt så ser jag vad ni skriver. Vad ni säger om mig.

Som ni kanske har förstått så är jag hemma hos Nellie.
Jag har fått läsa från ett flertal människor att jag utnyttjar och missanvänder människor, leker med deras känslor, att jag har beslutsångest.
Ni har därför pratat med en blind och försökt förstå vad han ser.
Ni får jättegärna tro detta om mig, jag har inga intentioner att försöka förändra eran syn på mig som person. Var och en får sin egen uppfattning om hur människor fungerar, och det är inte heller någonting jag kan klandra er.
Däremot så blir jag så otroligt arg över att det har blivit som det blivit.
Bara för att jag har gjort som jag gjort, så är jag exekutionsoffret. Jag är det dåliga fröet som ni väljer att slänga ut i havet för att ni ser det värdelösa i det.
Ni vet säkert också om att det snart är fem år sedan jag och Nellie träffades för första gången.
Fem hela år.
Har ni läst hennes blogg? Självklart har ni det.
Jag har varit med om allt. Jag har stått vid hennes, vid hela hennes familjs sida.
Jag har varit lite utav en klippa för exakt hela hennes familj när Timmies drogmissbruk, vilket har tagit honom till dit han sitter idag, eskalerade. Jag var med när han blev tagen utav polisen, när han var efterlyst för rymning ifrån ett flertal behandlingshem. Jag var med. Jag visste vart han befann sig, för jag var några sekunder ifrån att stå i rummet bredvid när polisen stormade in.
Jag var med när de fick reda på att Elsie hade cancer.
Jag var med 95% utav hela den, tre och ett halvt år långa helvetestid.
Jag var med när Elsie fick ett virus i lungorna, och läkarna inte kunde göra någonting mer än att stå och se på ifrån dörren in till intensiven, där hon låg och kämpade för sitt liv.

Nämn någonting, och jag var där.
Jag har blivit en så stor del utav den här familjen, att jag har svårt att se ett liv utan någon utav hennes familjemedlemmar vid min sida.
Detta har också skapat sådana otroliga känslor mellan oss. Kärleken ifrån hela hennes familj som har byggts på genom alla år.
Skulle man skriva en bok om allting de har gått igenom, så skulle jag varit en lika stor del i den som vem som helst i familjen. Hennes mamma ser mig till och med som sitt eget barn, och bara det säger en hel del om oss.

Våga inte säga att jag är en dålig människa. Våga inte smutskasta min själ.
För jag är ingen dålig människa överhuvudtaget. Det vet många utav er egentligen.
Varför jag valde att gå till Nellie är för att jag har, sedan den dag jag valde att ta det idiotiska beslutet att lämna henne, haft en sådan otroligt dödsångest. Jag är inte en sådan människa.
Jag har känt ånger.
Jag har känt ett sådant självhat att jag inte ens klarat av att se mig själv i spegeln.
Detta har också uppmuntrat mina ätstörningar, som nu är tillbaka. Enbart på grund utav vad jag själv har gjort.
Ätstörningar som Nellie och hennes familj lyckades gömma undan, efter 3 års tid. Som nu har kommit tillbaka. Efter att ha varit borta i 4 år.
Att allting blev som det blev ifrån, det är någonting jag inte är ett dugg stolt över med mig själv.

Anledningar till att jag valde att göra slut med Jonna.
Det här ska jag förklara för er nu.

Jag var hos henne för inte så länge sedan. Det vet ni.
Det har ni läst, och det har ni sett.
Hon bad mig åka hem helt plötsligt. För att hon ville sova.
Hon sade att jag är som ett element i sängen, och det är svårt att sova med mig i en nittiosäng då jag blir så pass varm som jag blir och att hon har den svett/värmefobi hon har.
När jag åkt hem satt hon uppe till sju på morgonen efter och drack och hade abnorma mängder concerta och lyrica i sin kropp. Sov 7 till 12.
Jag tänkte att, okej. Det är en engångsförteelse.
Så kom Christine dit. Och känner jag dem rätt, så sover de sida vid sida. Som vi har sovit.
Visst, hon är nog inte ens i närheten utav så varm som jag är.
Men jag kan inte undgå att irritera mig på det.
Hypotetiskt sätt;
Jag ber er komma på en fest. Vi har kul och alla har trevligt, och framemot kvällen så säger jag att alla får gå hem för att jag vill vara själv.
Istället drar jag hem ännu en flock människor och festar vidare.
Förstår ni min tanke, på något som helst sätt?
Detta känns väldigt personligt för en som känner sig väldigt mycket i vägen här i världen. Som inte ens kan se varför en ens har tillåtelse att existera.
Detta ger en väldigt enorm utbyteskänsla. Det måste ni förstå.

Sov hon någonting nästa natt?
Nope. Hon hade concertanatt med Christine.
När hon senare på kvällen vaknade så var jag så otroligt ledsen och besviken på henne att jag inte orkade med något mer. Helt ärligt, så var droppen nådd.
Vi är alla människor. Som jag tidigare konstaterat så har vi alla våra brister och ingen utav dig, mig eller dig, dig och dig är perfekt.
Vi har också våra gränser. Gränser som ingen någonsin kan tänja på utan att bli illa bemött.
Jag har försökt, och jag har försökt att förbättra mig. Men ingenting har känts som att det uppskattats ifrån hennes sida.
Jag vet inte om det är avsiktligt, men det är så som jag känner mig och har känt mig.
Vad är det för nytta med att gå på en hockeymatch om enbart det ena laget är på isen?
Vad är det för poäng med att gå på en tennismatch när motståndaren är magsjuk och ligger hemma?

Kvällen innan jag valde att göra slut med henne, så mådde jag så otroligt dåligt.
Jag övervägde att lägga in mig själv, men eftersom varken mamma eller pappa har råd med att försörja mig, så övervägde jag istället att gå ut genom ytterdörren, ta mig tio meter ifrån lägenheten och vandra längsmed tågrälsen istället. För att det kändes billigare. Det kändes bättre, eftersom då slipper jag kosta onödiga pengar. Pengar som min familj kan lägga på någonting annat, mer roligt, istället för att behöva bekosta mig mediciner och att hålla min ångest vid liv.
Hon skrev ett inlägg och jag skrev öppet och ärligt att jag funderar på att lägga in mig själv, men att ta livet utav mig känns billigare, varpå jag får svaret "Vad fan ska jag göra med den här kommentaren tycker du? Ska jag ringa dina föräldrar och säga till dem att du vill dö, eller vad?"
Jag svarade då att jag enbart sa vad jag hade för planer för kvällen.
Då fick jag ett gästboksinlägg.
- Helt ärligt, dra åt helvete. Du har förstört min kväll.
Jag är inte ens helt säker på att hon ens minns att detta ägde rum.
Men orden kommer eka i mitt huvud en bra lång tid framöver.
För jag är inte en som ältar saker i onödan. Jag ältar vad jag känner att jag är värd att älta.
Jag är långsiktig och jag kan hata en människa i en evighet om denne så förtjänar detta.

Det är tacken. Tacken för allt jag gjort.
Tacken för allt jag inte gjort. Smällen från alla fel jag gjort. Alla fel jag åstadkommit i vårt förhållande, som egentligen ifrån första början hängde från en tunn tråd.

Eftersom att jag har haft sådana skuldkänslor och all ånger jag känt angående Nellie, så bestämde jag mig för att be om förlåtelse. Jag skrev till och med ett personligt brev till hennes mamma, som uppriktigt sagt skulle kunna halshugga mig efter allt jag gjort. Det är det svåraste jag behövt göra i hela mitt liv. Jag har inte rört mig utanför dörren hemma hos mamma, med rädslan att behöva stöta på henne och få huvudet överkört utav bilen.
Jag har levt i en låda. Jag har hatat mig själv.
Jag har också hatat mig själv för att jag aldrig fullt och ständigt håller reda på de känslor jag har för Nellie.
Ofta när vi är på väg ner i avgrunden så börjar jag intala mig själv motsatsen utav vad jag egentligen känner. Men det läcker alltid igenom. Oavsett vad jag fyller tomrummet med, så är det fysiskt omöjligt för mig att undgå vad jag känner för henne. Jag har till och med försökt fylla tomrummet med sprit.
Inte ens det har fungerat.
För varje gång jag låg full och spydde ensam i ett hörn, så kom förhoppningar om att Nellie skulle komma och ta hand om mig. Varje gång jag såg en flaska, så såg jag i mitt huvud Nellie tvärsöver bordet som vill dela på flaskan med mig så jag slipper supa mig död.
Ingen har någonsin tagit hand om mig som Nellie har tagit hand om mig.
Ni har exakt alla rättigheter till att läsa hennes blogg, följa den och älska henne. För hon är allt som står i den här bloggen och så efterblivet mycket mer därtill.
Hon har haft en dålig period, jag vet inte om ni har fått läsa det.
En period då hon stängde allting inom sig och inte släppte in någon, inte ens mig.
Men allteftersom så släppte den spärren som hon så länge hade påhakad inom sig själv, och hon är en ängel på jorden.
Att jag inte såg det för en månad sedan har orsakat att jag bokstavligen slagit huvudet i väggen natt in och natt ut.
Jag har slagit mig själv med diverse föremål i smyg. På något sätt har jag lyckats dölja allting.
Och egentligen hade jag velat ta tåget tillbaka till henne den natten allt hände.
Men rädslan tog över mig och jag har sedan dess levt förtryckt i ett dunkelt hörn där solen inte ens kom åt mig.

Jag har ångrat allt.
Jag har hatat mig själv.
Det känns som att jag upprepar mig själv gång på gång, men det är för att ni ska förstå.
Ni ska förstå att jag inte är den ni påstår att jag är.
Ni ska förstå att jag aldrig någonsin har gjort en fluga förnäm, i hela mitt liv.
Jag gjorde ett misstag.
Och det kan ni inte klandra mig för, för ni har gjort misstag ni också.
Vissa som vi inte riktigt är stolta över.
Och vissa misstag som i slutändan har visat sig vara någonting utav det bästa ni någonsin varit med om.
Alla gör vi misstag.
Och jag är en människa. Det är ni också.
Jag sade också innan att jag inte är här för att ändra eran syn på allting.
Jag är här för att få säga mitt. Jag är här för att göra min röst hörd i ett uppror.
Jag ber er inte att sluta hata mig om ni så gör det.
Var så goda, hata mig. Ni har säkert all rätt i världen att göra detta.
Men jag känner inte er. Ni känner inte mig. Så det tjänar ingenting till.

Är ni ateister?
Hatar ni då Gud, Jesus och allt som bibeln säger?
Varför, om ni inte tror på det?
Döm inte det vitaste fåret i flocken förrän ni sett det svarta.

Här får ni en exceptionellt horribel bild på mig, tagen för någon timme sedan.
Nu svettas jag av självhat och ångest och jag ska nu röka och sedan sova som en idiot.
Tack för mig. Förlåt för igår, och förlåt för imorgon.