Låtsas att jag är en poet.

Du var den första som såg mig i ögonen.
Hand i hand mot evigheten.
Oslagbara.
Utan vetskapen om att vi var så sårbara.
Vi påbörjade vår färd
Omedvetna om att det var en resa mot slutet.

Du fick sätta band på mig, jag lät dig använda kedjor.
Jag lät dig hålla fast mig
Orkaner kan inte bindas, men du fångade mig gång på gång
i silvertrådar.

Att du sedan gjorde det som ej går att förlåta
Det uppenbara
Det var inte ett slag i magen, nej det var
En kniv i bröstet men
Du vet hurdan jag är.
Jag kanske lätt trasas sönder;
- men jag repareras snabbt igen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Fy fan, vad jag hatar dig. Fy fan, vad jag avskyr dig.