Idiot

Jag blir så trött på mig själv eftersom jag lät detta hända. Så många gånger hade jag lovat mig själv att vara stark och hålla kinden vänd mot honom, aldrig mer låta honom se mig i ögonen igen, aldrig låta honom se in, komma in igen. Men jag svek mig själv och öppnade.

Om jag bara hade varit starkare och stått på mig trots hans eviga tjat och lovande ord, hans tjusande meningar som förgiftade mig, om jag bara hade.. Då hade jag vart så mycket längre fram nu.

Jag blev tillbakakastad till ruta ett på grund av att jag lät mig själv brytas ner igen av hans eviga lögner. Jag har nu, ganska snabbt, kunnat ta några steg framåt och lagat mig själv temporärt. Trots detta kan jag inte låta bli att bli förbannad på mig själv och känna mig vek, för att jag har fått backat metrar, kilometrar, mil.

Igår skrev jag ett sms och sade att jag vill men kan inte hata honom. Direkt efteråt ångrade jag mig och raderade allt ur telefonen igen, för varför i helvete gjorde jag så? Jag HATAR honom. Men ändå måste jag på något vis älska honom? Men jag kan inte annat än att hata honom.

Min förpestade Borderline-hjärna förstör allt, och jag vet ju inte ens vilka tankar och känslor som är rena och genuina. Det hela är ett ständigt flaxande upp och ner och upp igen. Vilken människa som helst: den kan jag älska för att sedan, nästa minut hata.