Minne.

Min säng, din hand runt min hals, stryptag. Vi låg på sidan, tvärs över sängen, precis som vi brukade, då jag är lite knäpp och inte gillar att sova "som man ska". Du tryckte dig mot mig, i mig. Men det är inte det jag tänker på eller minns, utan det är det där strypgreppet.

Jag var van vid det. Din hand på min hals, tryckande. Men den här gången var du mer intensiv, mer envis. Jag fick knappt luft överhuvudtaget. Min hals pep till när jag slutligen fick in lite syre, och ditt grepp hårdnade.

Strupen slöt sig helt och jag fick inte fram ett ljud. Jag bara gapade, stängde munnen och gapade igen. Det kändes som att mitt ansikte blev liksom svullet och att allt blod rusade dit. Det blev som ett tryck bakom ögonen och mitt huvud bultade. Hjärtat bultade.

Det var som skräckblandad förtjusning. Alla nerver reagerade starkare när din hud trycktes emot min, samtidigt som jag fick lite panik nästan, stelnade till lite, sedan slappnade av. Du höll så hårt, sedan hårdare, en lång stund. När allt till sist mörknade och jag började skymta stjärnor, då lättade ditt grepp och jag drog det djupaste och renaste andetag jag tagit i mitt liv.

Du mumlade någonting, höll mig i håret och fortsatte, hårt. Det verkade som att tanken på att jag skulle sluta andas, att den tanken upphetsade dig till en högre nivå än vad jag trodde var möjligt. Efter att jag fått tagit några långa andetag så var din hand där igen, på halsen. Och jag försökte göra mig redo, hann inte. Halsen liksom rosslade och du kom.

Du låg pressad mot mig i några minuter, så som du brukade, andades tungt och ditt grepp lossnade igen. Och jag andades med tunga, ansträngda andetag och hostade ofrivilligt efter den plågan, den underbara, den skrämmande. Sedan drog du ur och bad mig att ge dig handduken.