Ifall nyfikenheten finns:

Insåg att jag vill ha med detta innan jag försöker att inte skriva mer om det.

Han tjatade på mig. Han var hemma hos mig, han grät och tjatade på mig i timmar, bönade och bad att jag skulle ta honom tillbaka. Han sade att han velat ha mig sedan han skrev till mig ett par veckor efter att jag hade gjort slut. Han sade att Hon var "placebo" och att han hela tiden tänkt på mig medan han var med henne.

Han började prata om den framtid vi hade planerat tillsammans under alla år. Han pratade om hur mycket han skulle kämpa och försöka för min skull. Han tjatade och tjatade, grät och grät. Jag sade att: "Jag är så jävla rädd. Men jag kanske kan försöka." och så gjorde jag det. För HANS skull. Och då rev jag mina murar och lät honom komma in igen. Fastän jag lovat mig själv att: Aldrig mer.

Jag gjorde allt för honom, för att han skulle må bra, för att jag skulle hålla kvar. Min hjärna är ju inte frisk så jag har det ju inte lätt på känslofronten men jag höll ihop allt. Och han sade så fina saker. Han proppade mig full med skit och lögner. Och jag trodde på det, trots att jag är paranoid och fick för mig saker, misstänkte saker, så trodde jag på honom i slutändan.

För inte fan trodde jag att den ENDA personen jag någonsin litat på, den enda personen som någonsin visat att jag betyder något, den enda personen som alltid har funnits där: i nästan fem år.. Inte en chans att jag trodde att han av alla människor skulle göra såhär.

Han är så jävla självisk. Jag har alltid tänkt honom som en generös och snäll människa, någon som gör det mesta för någon annans skull. Men jag har insett att: visst, han gör mycket för en annan. Men allt är själviskt i grunden, för att han ska må bra och känna sig bra. Och allt det här beror också på att han bara bryr sig om sig själv, uppenbarligen. Hade mig för att må lite bättre och ha någon åtminstone. Berättade inte om sveken och lögnerna för mig, inte för att han inte ville såra mig utan för att han inte ville känna sig som en skit efter att jag sagt åt honom vad jag tyckte om allt den skiten. Det han gjorde.

Han har sagt åt henne att jag varit jättetaskig, misshandlat honom och varit otrogen. Jag har varit jättetaskig. Mer taskig än jag själv fattat, för att jag är sjuk. Jag blir arg för småsaker och sådant. Men jag har bara varit orättvis. Jag har aldrig misshandlat honom, och jag fattar inte hur i helvete han har kunnat säga så?

Ni vet när man säger något skämtsamt och liksom slår till den andra? Man står inte ens, utan det är lite som en knuff? Det är väl det jag gjort på sin höjd. Och när jag varit upprörd och ledsen osv och han har hållit fast mig så har jag knuffat honom och slagit bort honom, för att jag inte klarar av att bli fasthållen då, och det vet han. Det är det enda. Och det var längesedan också. Och så säger han så?

Och hm, otrogen flera gånger.. Nä. Det finns en enda gång då man kan säga att jag varit otrogen, men det beror helt på hur man ser det. Jag hade sex med en annan när han och jag hade en paus. Det var när jag trodde det var slutet mellan oss. Men annars har jag aldrig varit det.

Jag förstår inte varför man ljuger såhär om en annan person. Det är liksom som om han vill få en att verka rutten så att den andra personen i fråga ska känna att den är så mycket bättre..? Till vilken jävla nytta? Jag har varit orättvis mot honom, det kan jag erkänna. Men jag är fan den bästa människan han någonsin har haft i sitt liv, trots det.

Jag har räddat honom så många gånger. Jag har betalat hur många resor som helst åt honom, köpt nya kläder åt honom när han inte haft pengar till att köpa dem själv. Köpt en vinterjacka för 799kr för att han bara hade en tunn höstjacka att ha över vintern. Låtit honom bo hos mig i veckor i streck.

Hela min familj har ställt upp för honom och alltid ställt upp till honom 100%. Mamma har skjutsat på honom, gett honom saker, köpt julklappar, lånat ut pengar, erbjudit sig att ladda hans mobiltelefon, betalat buss. Förväntar man sig inte att få något bättre tillbaka eller?

Och det "bästa" med detta är: Han kommer att ångra sig. Det gör han alltid. Han kommer att ångra sig så jävla hårt, för jag är den enda personen här i världen som någonsin ställt upp för honom på det viset som jag gjort. Jag har räddat hans liv, bokstavligen. Han kommer att vilja ha allt det som vi skulle ha tillsammans: men jag ska fan säga att det här var den sista jävla droppen.

Mamma har sagt att han aldrig mera kommer in i vårt hus, och jag förstår henne. Han har förstört mig totalt. Han visste vad jag har haft för liv, vad vår familj stått ut med under alla år, vad fan jag har stått ut med: och han gör såhär. Det är sinnessjukt.

Jag bryr mig sjukt mycket om honom, dock. Hur jävla svinig han är så gör jag det. Och det kommer jag alltid att göra. Men nu har han krossat mig. Och jag menar KROSSAT mig. Men jag har redan nu byggt upp mina murar igen och är tommare än någonsin, hur löjligt det än låter. Känner ingenting längre, bara ilska.

"Jag kanske är dum men innan du dör kommer du också fatta att du också är dum."