Patetisk.

Idag har jag hela dagen gått och funderat över en sak. Självmord. Det är inte likt mig. Jag hade bestämt mig. Jag skulle göra det. Jag har världens bästa plan. Hur det skulle gå till. Hur jag skulle göra, med vad osv. Men nu har tankarna gått över och jag tänker inte göra det. Men ändå. Det är inte likt mig.

Jag var helt bestämd och var fullständigt neutralt ställd till hela grejen. Kände ingenting mer än tomheten. Den där stora, växande tomheten. Beslutet var enkelt. Om jag hade varit hemma vid den tidpunkten så hade jag varit död nu. Om jag hade stannat hemma och inte följt med till min bror, då hade jag vart död nu.