Tonight the stars speak.

Sitter och lyssnar på The Glorious Unseen och hade tänkt kladda lite. Måla alltså. Flytande vattenfärger på vanliga, men tjocka, pappersark. Vill ha imorgon ungefär direkt nu av diverse anledningar. Känner mig så hjälplös när en man tycker om är utom räckhåll och man inte kan riktigt hjälpa eller finnas där ordentligt.

Men, som Krunegård så vackert sjunger: "Sömnen, satans jävla sömnen, var är den?". Ungefär så är det. Men, natten är minst sagt ung. Men skulle hellre sova. Är ju så sjukt trött egentligen, pga otaliga nätter med dålig sömn. Men jag har tagit en Lergigan och inväntar nu sömnigheten. Det ordnar sig. Nu ska jag måla tills dess.

My spirit is willing, but my flesh is so weak
I cry in your arms now.
God grant me the strength to rest in you
I lift my hands, and cry

The Glorious Unseen. Ett religiöst band som endast sjunger om Gud och hans kärlek, och deras kärlek till gud. Och jag är den mest icketroende på denna planet, tror jag. Men åh, så mysig och fin musik ändå. Fridfullt.