19

I morgon fyller jag år och jag börjar få lite ångest för tiden bara går, åren flyger förbi medan jag sitter på mitt rum och ser dagarna gå. Känns helt sjukt. Jag var tolv år och hade lila hår med stora, touperade tofsar på huvudet, nyss. Tolv år. Känns som det var en vecka sedan jag träffade Markus för första gången fast det egentligen snart är fem år sedan och det är slut nu. Känns helt... Jag vet inte. Konstigt? Jag har inte åstadkommit ett skit med mitt liv ännu. Jag sitter fast. Finns personer jag så gärna vill prata med, vill träffa och allt men jag är detta oförmögna vrak som bara är.

Är till och med intresserad av någon för första gången sedan Markus och Jimmy. Men jag är ju bara dum i huvudet hela tiden. Vet att snubben är blyg, men känns inte som det är det som hindrar heller. Jag duger bara inte till bättre, känns det som. Men jag förstår inte riktigt varför jag bryr mig ens, på den punkten. Vi känner knappt varandra, och jag vet ju att karlar bara ställer till med problem för min egen del, och även att jag egentligen inte är frisk nog att träffa någon heller.

Alltså, vet inte vad detta inlägg ska vara bra för. Ursäktar, men min skalle är inte riktigt med idag. Är bara så himla trött. Förstår inte varför jag fortfarande håller fast mitt krampaktiga grepp om allt. Vill bara släppa. Hejdå.