Något jag skäms över.

Mitt självskadebeteende. Trots att detta är en hemsida där många är öppna med i princip allt, självskada osv så kan jag knappt ens nämna det här. Använder ofta en metafor istället för att uttrycka det med ursprungliga ord, till exempel. Hatar när folk påpekar mina ärr. Känner mig som deprimeradtjej_12år, vilket jag hatar, då jag aldrig dömer någon annan på det viset, vilket det säkert verkar som då jag själv känner mig sån.

När folk ser mina ärr så säger jag alltid att jag slutade med det för länge sedan, och tror nästan på det själv. Jag har länge sett mig som en "föredetta" självskadare, men har på senare tid insett att det inte är sant. Jag gör det ju fortfarande, även om det är mer sällan nu.

Jag är skäms inte på det viset att jag döljer det, har några på ärr på armen, och dem gömmer jag inte under tröjor och så, men jag hatar när någon påpekar det. Om jag ska skriva om det här så skriver jag ofta att jag ska "förstöra mig själv" eller "göra något dumt" eller "slita mig själv i stycken" etc. Jag förstår inte varför, då jag är så himla jätteöppen med i princip allt annat. Jag har lagt ut ett fotografi på mina ärr en gång här, vad jag vet.

Ska dock inte sväva ut något mer i detta, då jag ska skriva om just detta ämne från min "kategori-lista" sedan. Tror åtminstone inte att jag skrivit om det ännu? Jo, det kanske jag här. Hmh. Minne som en guldfisk. Jaja.