Tomhet.

Folk brukar säga: "åååh, skönt det skulle vara att bara sluta känna, att vara tom.". Fast nej, det är inte skönt. Inte alls. Det är faktiskt läskigt. Det suger. Det är det värsta som finns. Långt värre än att känna för mycket. Jag pendlar alltid mellan att vara helt tvär-tom, eller att bara en stor explosion av överväldigade känslor som jag inte vet vart jag ska göra av ens. Men att vara känslolös är värst.

Ända sedan jag var tolv har jag i långa perioder gått och inte känt ett skit. Varit helt och hållet menlös. Jag har aldrig försökt tagit livet av mig, jag har bara varit allmänt oförsiktig och obrydd. En (för mig) helt vanlig vana var att gå till pappas medicinskåp, ta sammanlagt en näve tabletter ur diverse medicinburkar (vilka jag inte alls visste vad de innehöll oftast) och svälja ned det med några klunkar sprit. Och det per automatik, utan en känsla, ingenting, bara lät det glida ner och sedan fortsatte jag med dagen, inte ens en tanke på vad som kunde hända med mig.

Att gå över gatorna utan att se efter, mitt i trafiken, inte för att man hoppades på att bli påkörd direkt, nej, för ingenting, man brydde sig inte, kände ingenting, bara gick gick bland bilar som tutade och gubbar som skrek. Balansgång på en decimeter smala balkar på en bro, ca 10 meter ovanför marken, går utan att känna ett pirr, inte kittlar det i magen ens, ingenting. Helt tom.

När man liksom klättrar på hustak och sitter på kanten, balanserar längst kanten, vinglar, nästan ramlar, men det känns inte. Man bryr sig verkligen inte. En näve tabletter och sprit i ett svep, ramlar nästan ner 10 meter, man bryr sig inte, spelar ingen roll om man ens lever eller är död den ena minuten efter den andra.

Kan ni tänka er, min lillasyster hade cancer i några år. Någongång i början av detta år så fick vi höra att hon kanske hade fått ett återfall (ett återfall i hennes cancersort betyder ofta döden) och hela familjen gick runt och grät i flera dagar. Till och med Ulf, som var så tuff. Men jag gjorde inte det. Inte en gång. Förstår ni innebörden i det? Att få reda på att min syster möjligtvis är nära döden, men mina ögon är torra, inte en antydan till glansighet ens. Inte ens smärta i hjärtat, ingenting. Tomt. Kan ni förstå det? Det är förjävligt. Önska aldrig att du inte ska känna känslor något mer, för det är det jävligaste som finns. Jag skulle göra i princip vad som helst för att alltid få känna.