Eftertankar.

Satt och funderade lite när jag var ute och rökte. Tänk om man kunde radera minnen på riktigt? Eller ja, det kan man ju säkerligen, men jag menar, att det var accepterat. Att man kunde gå till en klinik och få skallen renstädad från minnen. Så tänkte jag att då skulle jag vilja radera i princip varenda minne jag har så jag slipper leva med allt. All trauma, alla fruktansvärda minnen. All skit. Radera allting och bli en ny människa. En fungerande, en "normal". Ett icke-jag. Men sedan spann jag vidare på det, givetvis. Jag skulle nog aldrig göra det.

Minnena är vad jag är. Och även om många människor, antagligen de flesta, kan tycka att jag är en komplicerad och allmänt underlig människa, även om många tycker att jag rentav är en hemsk människa, och även jag kan tycka det i vissa stunder, så är det jag. Jag vet att jag inte är en dålig person egentligen. Mina minnen och upplevelser, hur fruktansvärt vidriga de flesta än är, så har det bildat mig. Och även om jag vill förändra mig själv på varje sätt och vis för det mesta, så känns det inte som att det är rätt.

Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag fungerar inte med människor, och inte med mig själv. Jag har blivit ett tomt, äckligt skal. Jag tål ingenting. Tål inte folk. Hatar alla, hatar mig, är glad ibland, älskar, hatar, upp, ner, sen ingenting och sedan tillbaks och och bsölffkegawefqwaraskfp. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte. Jag vill inte leva såhär. Jag är ingenting av vad jag vill vara. I alla fall inte nu, kanske i morgon. Men det är så jävla svårt, allt.

Helt osammanhängande inlägg inser jag nu efteråt. Men jag orkar inte bry mig och ni bryr er nog ännu mindre än mig. Åh.