Efterbliven much

Alltså, ska skriva om en grej som mina psykologer aldrig förstått vad jag menar när jag pratar om. Vill se om någon är/har varit likadan, eller om det bara är jag som är "dum i huvudet" liksom.

Jag vet liksom inte vem jag är, jag vet inte att jag är någon. Jag har typ inte ens ett liv, i min hjärna, eller vad man ska säga. Jag är inte medveten om att jag är. Jag är inte medveten om att jag går runt som en individ och lever ett liv. Det enda jag är, det är mina tankar. Ganska ofta så stannar jag upp helt plötsligt och bara: "What the fuck. Jag är en person. Jag går just nu. Med mina ben så går jag så att jag kommer framåt. Såhär ser mina händer ut. Det känns i fingertopparna när jag tar på tröjan. Jag kan prata. Jag ser saker. Jag ser träd, jag ser mina fötter och jag sitter och röker just nu. Jag är någon" och blir alldeles förvånad, jätteförvirrad och bara... paff. Det känns så konstigt när det blir så. För mig är jag bara tankarna, jag lever i huvudet, jag är inget mer än mina tankar. Så resten är per automatik och känns lite som en tv som står på som bakrumsljud, eller vad man ska säga. Jag är inte medveten. Och när jag blir det så blir jag helt.. vet inte vad jag ska säga. Det blir jättekonstigt.

Nu ligger jag på sängen och jag vet att jag är en person, eftersom jag skriver det här. Jag tänker på det nu. Jag kom på att jag skulle skriva ett inlägg om detta eftersom just denna grej jag beskrev här ovan, insåg jag på nytt idag när jag satt och rökte utanför praktiken. Just nu är jag medveten om hur sängen känns mot min mage, kudden under hakan och att jag lever, att jag är en person som är ett materia som går att ta på. Just nu är jag inte bara tankar, men snart är jag det igen.

Alltså.. är det någon ens som förstår vad jag menar..?