Ok

Har kommit i underfund med att jag har ett totalt värdelöst liv. Jag har otaliga gånger funderat på att bara avsluta det hela, denna värdelösa existens, men något håller mig kvar på denna meningslösa planet. Vet ni vad? Nyfikenhet. Hopp(?) och osäkerhet. Att avsluta sitt liv skulle antagligen innebära ett avslut på hela själva existensen. Men tänk om livet vänder någon gång? Tänk om framtiden faktiskt är ljusare än den ser ut? Tänk om jag en dag kommer vara lycklig? (Ett underligt och nästan obscent ord för mig då jag faktiskt inte har en aning om vad det är riktigt). Tänk om jag blir frisk, att det dyker upp en människa/människor som jag kommer överens med, som fungerar i samspel med mig? Tänk om. Därför är jag inte död idag. Därför är jag inte död i morgon, eller om en vecka; om jag inte skulle dö av annan anledning dvs. Jag kan inte ungå tankarna om att hoppas att nån ska köra över mig när jag går över vägen, cyklar oförsiktigt genom korsningar utan att stanna eller bromsa, när jag sitter på bussen en kall, dimmig och hal vinternatt och givetvis utan bälte. Jag är så förundrad över livet, varför somliga människor lever i himlen och aldrig någonsin stött på ett riktigt hinder, medan vissa, som jag, har levt i ständig motgång. Man säger ju att livet är och blir vad man gör det till, men jag vet inte om jag tror på det.