The fucked up brain of mine.

"Varför vill ingen ha mig? Jag är ju rätt go och ganska söt ibland ändå."
Karlar från höger och vänster raggar, hör av sig, they want want want
Jag dissar, ignorerar, stänger ut: "Varför vill ingen ha mig, buhu"

Jag är en värdelös människa på alla sätt och vis tänker jag, vet jag, säger jag.
Intalar jag, mig själv. Fast å andra sidan är jag kreativ, jag är rolig, jag är trevlig
Jag är pålitlig, djup, trogen, ärlig och tillitsfull.

Men. Jag är en hopplös pessimist. Jag är för jämnan olycklig.
Jag stiger upp i extatisk eufori för att sedan slå ner i asfalten med en sådan smäll
att världen bara rasar samman och jag far ner i gyttjan av olycka, oro, ledsamhet, igen.

Jag ser fördelar hos människor. Jag är en ytlig människa i grund och botten.
Jag tittar inte åt någon som inte är, i mina ögon, attraktiv. Jag är ledsen att behöva säga det.
Men, om jag mot förmodan lär känna någon som är grisful (ursäkta) så kan jag
till och med få känslor för denne även fast jag, som sagt, är ytlig. Jag är så underlig.
Jag förstår inte riktigt själv.

Jag är en fruktansvärt dömande människa i många stunder.
Jag är kritisk, kritiserar allt, ser endast genast det fula i en individ.
Herregud, vad har hon gjort med ögonbrynen?
Men vad i helvete, vilka jävla tänder?! Vad fan tänkte tandläkaren med, på med räls.
Hahaha, shit vilken näsa, liknar fan en gris
Herregud vad jag hatar tjocka människor som springer runt och är skabbiga.
Mjukisbyxor, en skitig bulle på huvudet och gårdagens smink, nej fy fan vad skabb.
Smala människor kan ju springa runt i mjukiskläder men fetton ser bara skabb ut.
Jag vet att jag är fet, men jag bryr mig i alla fall om mitt utseende.
Jag gör det bästa av det jag har. Jag gör mig snygg fastän jag är fet.

Och hör ni, hur avlägset självkär jag låter? Det är ju helt hemskt.
Men herregud, är du så jävla vacker själv? Fy fan vilket bitch, tänker nog ni.

Sanningen är ju den att jag verkligen inte har höga tankar om mig själv.
Jag själv är nog den jag kritiserar mest. Jag kan inte ens ta en komplimang utan att grimasera.
Om nån snubbe börjar snacka med mig och säger att jag är fin osv
och slutligen kanske vill ses så säger jag: "Haha aa men alltså jag är fet, så är inte snygg.
Visst, vissa gillar det, men jag är fet så förvänta dig inte värsta puman"
Och sedan blir det inte att jag träffar nån heller för jag blir rädd och stöter bort denne.

Vet inte riktigt vart jag försöker komma med detta inlägg.
Det är bara obetydligt svammel, antar jag. Och jag är så olidligt trött på mig själv.
Blablabla. Värdelöst inlägg egentligen. Jag. Ja. Jag.

-

Idag ska jag till psyk. Jag ska prata med min kurator om schizofrenin vi tydligen har i släkten,
och så ska vi diskutera det hela, då jag ärligt talat är jävligt jävla orolig, då jag
stämmer in på alla "varnings-kriterier" som finns för att veta att man håller på att insjukna.
Jag vill inte ha mer skit på axlarna. Verkligen inte schizofreni. Nu behöver det inte vara så,
att jag får det alltså. Men alltså, det hade ju inte förvånat mig.
Jag (och min familj) råkar ju uppenbarligen ut för alla världens existerande olyckor, i princip.
Jag är så olidligt trött på att leva såhär, att leva med mig själv, jag vill ha förändring, jag vill.
Jag vill må bra någon jävla gång. Och sanningen är sorglig men det är ju så att jag inte ens vet,
jag vet inte vad det är, hur det känns. Hela mitt liv har varit en enda stor berg&dalbana genom
svårigheter och skit. Allt. Jag har aldrig varit lycklig. Jag vet inte ens vad som, kanske, väntar mig.

Jag försöker ibland att få bukt på mig själv, jag tänker, jag tänker att jag ska göra såhär,
inte tänka sådär, reagera så, tänka så, säga så, inte hata mig själv, jag duger.
Men alltså, fan det går inte. Och tanken om DBT som väntar mig och eventuellt ett år
eller så, det gör mig vettskrämd. Fy fan. Usch, jag kan inte ens tänka på det.

Nu ska jag kanske ta och rita lite, ifall jag kan finna kreativiteten som gömt sig
någonstans här inuti mig. Sedan ska jag även göra mig i ordning lite innan jag far.
Och jag orkar inte. Orkar inte åka buss. Orkar inte se människor i ögonen idag
och orkar inte behöva vandra runt i Örebro innan tiden är inne för mig att gå till psyk.
Orkar ingenting. Vill vara hemma, rita, titta på nya avsnittet PLL och sedan en massa
Twin Peaks. Usch.

Och det finns så fina människor här. Jag skulle så gärna prata med så många av er.
Men jag vågar inte, nej: "Haha nej varför skulle dom vilja prata med dig? De kommer tycka
att du är störd, konstig, de vill inte prata med dig. Enda anledningen till att de ens läser
din blogg är för att de skrattar åt hur jävla patetisk du är. Och för att skratta åt hur
jävla fet du är och att du inte tar tag i det. Haha, så jävla äcklig är du".

Jävla skit. Jag tycker om er. Hej då.