5. Självdestruktiviteten.

Självdestruktivitet och självskada. Den skiten började jag med när jag var tolv, helt oskyldigt. Idag önskar jag varje dag att jag aldrig hade testat på det där. Det är ju som ett flyktigt litet försök till att be om hjälp och uppmärksamhet när man är så liten, oftast. Utan vetskapen var för helvete som väntar en sedan, ifall man inte lägger av.

Tolv år gammal, på toaletten hemma hos min far. Lite upprörd över något litet bråk hemma kanske. Ser pappas rakhyvel och tänker en stund. Har ju sett förut, och läst någon bok. Skära sig i armarna brukade vissa göra när de mådde skit, det skulle kännas bättre då. Att testa är väl inte så farligt, eller hur, det är ju bara en gång.. Att testa, det är inte så farligt.

Den gången använde jag själva rakhyveln. Några små sår på undersidan tvärs över handleden och sedan var det klart, bara att torka med lite papper och dra ner ärmen på tjocktröjan och gå upp på rummet. Dagen efter i skolan såg en tjej i klassen som hetter Mikaela det och ifrågasatte. Jag skämdes, drog ner ärmen, mumlade något.

Bara någon dag efteråt så gjorde jag det igen. Det var ju så spännande. Lite svid och sedan små söta blodpärlor som trängde fram, så fint på något vis. Små pärlor av blod och sedan smala sårskorpor som läkte och försvann, byttes ut mot små otydliga ärr som knappt ens syntes eftersom såren var så ytliga.

En dag lade jag upp någon bild på bilddagboken där tydligen mina sår skymtades. Min äldre kusin såg detta och skvallrade för sin mamma, som ringde mig och sade att jag hade till kvällen på mig att berätta för mamma för annars skulle minsann hon ringa mamma. Jag hatade min kusin då. Jag hatade min moster då.

Jag vågade inte berätta för mamma. Men det gjorde ju min moster. Och mamma dök upp på kvällen hemma hos min pappa och stod bara där i hallen och grät, och pappa förstod ingenting. Pappa frågade och frågade, vad är fel, vad är det? Vadå? Nellie? Va?

Mamma grät och sade: "Vår lilla flicka har inte varit så snäll mot sig själv" och drog mig till sig och drog upp min ärm med de små risporna på. Och pappa ropade till, spärrade upp sina ögon. De båda höll om mig hårt och grät, och jag grät och grät och lovade att aldrig mer göra så.

Kanske en vecka sedan gjorde jag det igen, förstås. Nästa gång mamma råkade se det så blev hon inte ledsen, hon blev arg. Hon skrek på mig. Och det är så mamma har reagerat ända sedan dess, med ilska. Men jag slutade aldrig. Jag ville förstås, jag ville inte göra mina föräldrar besvikna, men det gick inte. Eller, jag försökte kanske inte tillräckligt, men det är ju svårt.

Tiden gick och till slut började rakhyvlarna plockas isär och användningen av endast blad började. Djupare sår, men inte så illa. Armen byttes ut mot benen och där köttade jag som aldrig förr. Och det märkte inte mamma. Där såg hon inte. Jag klädde aldrig av mig. Om jag badade utomhus så badade jag i kläder.

Djupare och djupare blev det, förstås. Nya metoder, klämma ihop ett område på benet och pressa rakbladet hårt emot, gnugga fort fram och tillbaka, släppa och vips: ett stort, gapande sår som blev ca en halv cm brett pga djupet som blev. Inte bara blod såg man där i längre, utan även små gula prickar som kanske var fettceller, jag vet inte. Sådär fortsatte det. Till den sommaren för kanske två år sedan, som mamma sade att: "I år ska du bada i badkläder, Nellie."

Va. Va? Va? Badkläder, va? Byxor! Byxor? Va?
Och i och med min totala vägran och förvåning så var jag tvungen att klä av mig så att mamma kunde betrakta mig. Och sedan bli arg. Jättearg. "Du får skylla dig själv, du får skämmas hur mycket du vill, men du badar i badkläder idag. Bikini."

Jaha. Jag brydde mig inte så mycket om ärren egentligen, den enda jag var rädd skulle se dem var ju mamma, egentligen. Det var min kropp som var problemet, men ja ja.

Efter detta blev det mycket svårare att dölja det för mamma. Fick börja på jobbiga ställen som vid troskant, på brösten och sådant, och där nådde jag aldrig djupet som jag var ute efter. Nu har hon dock blivit ouppmärksam igen, tack och lov. Orkar inte att hon ska vara arg över nåt som jag kämpar med.

Jag påstod ganska länge, mellan lite drygt 14års åldern till strax innan jag fyllde 18, att jag var skadefri. Jag trodde ju till och med på det själv. "Den där skiten har jag slutat med. Har tagit några återfall, men jag har slutat". Fast det är inte sant.

Visst. Det är likadant nu liksom. Jag skadar mig inte som jag gjorde förut. Förr gjorde jag det var eller varannan dag. Nu för tiden gör jag det kanske 1-3 gånger/månad, lite beroende på. Jag har blivit mycket, mycket bättre. Men nej, jag är inte fri. Men fortfarande, när folk ser mina ärr och frågar: "Vad är det där? Har du cuttat dig?" , så säger jag att "hehehhh aahh du vet ung å dum hehe men har slutat hehe dumt hehe". Man känner sig ju så dum.

Men folk som inte varit nere i skiten fattar ju inte. Klart som fan att jag vet hur jävla dumt det är. Klart som fan att jag inte vill det. Men, det går inte att förklara. Mamma fattar inte heller. Hon blir arg för att hon inte förstår mig. Så klandra inte henne, det har jag gjort länge, men har kommit i underfund med att det hjälper inte, hon kommer aldrig att förstå mig och det har jag accepterat nu.
-

Fast det finns ju andra sätt att skada sig på. Många. Visst, jag har bränt mig med cigaretter, bitit mig själv så jag fått stora svarta märken, slagit mig själv gul och blå, slitit av stora hårtussar från skallen i ren ångest, ja, you name it. Men nu ska jag inte tala om det.

Det finns mycket självdestruktivt som jag hållt på med. Sex är väl en sak. Har väl kanske nämnt det innan. Min oskuld förlorade jag olyckligt, och det har förstört allt med sex för mig. Förutom om jag verkligen, verkligen litar på personen och tycker om honom. Men. Jag _kan_ inte säga nej. Alltså, jag bryr mig inte heller? Det är så sjukt.
Dock så sade jag faktiskt ifrån sist någon försökte antasta mig. Det var första gången sedan jag var tolv.

Annars så har det varit sådär. "Åh nej, ska han försöka knulla nu. Jag vill inte. Jaha. Okej. Bry. Äcklig jag är. Vem bryr sig. Jag är äcklig, knulla mig men gör det fort. Vem bryr sig. Jag är skräp.".

Vill ni höra på det allra sjukaste med den sexuella biten? Jag vill knappt berätta, för att ni kommer tycka att jag är lika sjuk i huvudet som jag själv tycker, för det är helt jävla morbidt. Mår illa av att bara tänka på detta. Men here it goes.

Killen som våldtog mig när jag var tolv, ifall ni har läst det inlägget..? Jag har haft sex med honom efter det med. Flera, flera gånger. Brydde mig inte. "Hej Nellie, vill du komma över och se på film?" Visst. Går dit och sedan har han sex med mig helt utan nåd och sedan går jag hem. Och sedan händer det igen och igen.

Brukar inte tänka på det så ofta. Men när jag väl skriver det här så vet jag hur sjukt det är. Det är helt vidrigt. Men jag antar att jag tyckt att jag förtjänar det. Den killen är den mest vidriga som vandrar på denna planet, och jag hatar mig själv och äcklas av mig själv över att veta att jag ens låtit honom ens peta på mig. Med eller utan vilja från min egen sida, det är helt sanslöst vidrigt och nu när jag pratar om det så vill jag bara sprätta upp mig själv, men jag slår bort dem impulserna för tillfället.

Han flyttade ju till Lindesberg (där jag bor) något år efter att han våldtog mig. Orkar inte diskutera hur det var när han började på min skola, men det var i alla fall hemskt. (Jag är så dum i huvudet, dö). Han har, tack och lov, flyttat tillbaka till Stockholm nu. Så jag slipper honom, hans utnyttjning av min kropp och hans ord och hans ögon och hans äckliga krävande och kontroll över mig och och och. Orden är inte nog. Jag hatar honom så mycket. Jag hatar honom så sjukt mycket. Och hans kuk har varit i mig, flera gånger. Och jag hatar honom så mycket, och jag hatade honom så mycket då med. Jag är helt sjuk i huvudet.

Han skriver ibland. "Hej baby ;) Hur mår du? Saknar dig...." , "Kan du inte skicka en bild på din sexiga rumpa? ;)" , "saknar din rumpa, vi måste ses snart...." FAN FAN FAN JÄVLA JÄVLA JÄVEL JAG HATAR DIG LÄMNA MIG FÖR I HELVETE IFRED DET RÄCKER NU OCH JAG ORKAR INTE, ORKAR INTE

Okej, nu orkar jag inte skriva mer. Fråga om ni undrar nåt, som vanligt.