3. Mobbing och misshandel i låg- och mellanstadiet.

Att jag är ett hatat creep är väl direkt ingen nyhet. Jag har varit mobbad i den större delen av mitt liv, men nu är jag bara utstött. När jag gick på dagis hade jag inte heller några kompisar. Men den biten struntar jag i, för det minns jag inte så mycket av. Det var i låg- och mellanstadiet som allt var som värst. Jag har nästan alltid varit lite småmullig, utan anledning egentligen, eftersom jag åt mycket nyttig mat när jag var liten och åt bara godis på helgerna. Men nu är det inte det jag ska skriva om.

Jag är väldigt smart. Jag har ett "nästintill" fotografiskt minne, och en riktig läsarhjärna. Jag har aldrig behövt öva till prov eller liknande. Skoluppgifterna vi fick gjorde jag klart på ett ögonblick och sedan fick jag rita, skriva berättelser och sådant medan resten i klassen slet med dem i flera lektioner. Sedan fick jag även extra svåra matte- och engelskauppgifter, för att allt var för lätt för mig.

Hur som haver, det var i alla fall en anledning till att tycka illa om mig och bli avundsjuk. Sedan var jag ju inte pinnsmal heller, som de flesta andra tjejerna. Jag har alltid varit annorlunda, också. Kanske var det av dessa anledningarna som de valde just mig, till att under flera års tid vara deras mobboffer och slagpåse.

Vad de sa åt mig behöver jag väl inte skriva så mycket om. Allt från himmel och jord: att jag var fet, ful, värdelös, äcklig, konstig, dum i huvudet osv osv. Men det var ju inte bara orden. De slog mig. Varje dag. Ibland kom jag hem med ett svullet och blått öga, ibland med svullna, röda, långa ränder över ryggen för att de slagit mig med långa pinnar. Det är lustigt egentligen, killarna tyckte om att leka krig i en period. Man fäktades med "svärd", vilket var långa pinnar. Jag minns att jag faktiskt fick vara med att leka några gånger. Jag fick vara "smed" så jag bröt alla grenarna från träden och gjorde svärd. (Man fick inte bryta grenar från träden, såklart..). När alla förutom jag själv hunnit fått ett svärd så började alla ~10 killarna slå mig med pinnarna. Vissa med långa, smala, böjliga grenar så jag fick som piskrapp över ryggen.

Lärarna brydde sig ju inte heller. Det var många gånger som de till och med såg vad som hände, men valde att blunda för det. Som en gång, som jag minns mycket väl. Jag var med killarna i klassen och vi skulle köra brottning, av någon anledning. Detta var mitt på skolgården. Vi radade upp oss i två led med lika många personer i, de två som kom längst fram i ledet brottades med varandra. När det var min tur, och jag skulle brottas med en pojke som hette Pontus, så kastade sig alla över mig. De fällde mig ned på asfalten, sparkade mig hårt över hela kroppen, och den tyngsta killen ställde sig på min rygg och hoppade på mig. Ungefär tio meter ifrån stod min lärare Helena och såg mig rakt i ögonen medan detta hände, sedan gick hon in.

Mina föräldrar såg ju givetvis att jag var blå över hela kroppen så jag var ju tvungen att berätta vad som hänt. Vi kallade till möte med Helena (detta hände otaliga gånger, med en massa olika lärare, men utan vidare respons eller vidare agerande). På mötet sa Helena att hon skulle prata med pojkarna. Någon vecka senare så kom vi på möte igen. Mina föräldrar frågade om hon hade tagit upp saken, och då flaxade Helena med ögonfransarna bakom mina fyrkantiga glasögon och sa: "Nej.. Men jag visste ju inte hur allvarligt det var.." i hög falsett. Det blev ingenting av någon ändring eller utredning, som alltid.

På vintern: inte bara snömulning, utan trycka in snö i munnen på mig så jag inte kunde andas. Kasta snö gul av hundpiss på mina kläder. Trycka ned mitt ansikte mot vass, skrovlig is och dra det längst med. Göra stenhårda ispärlor och kasta i ansiktet på mig, och på diverse andra kroppdelar.

De nöp mig hårt i brösten, drog mig i håret, drog ner mina byxor och underkläder. På somrarna när det kom blåa bär i buskarna i skolgården. Dem krossade dem i händerna och kastade och gned mot mina kläder så att de blev förstörda. Jagade mig i korridorerna, när om de kom ifatt mig så drog de tag i håret och fällde mig till marken. Knuffade ned mig för marmortrapporna. Skar upp däcken på min cykel flera gånger. Skrev fula saker på min hylla (vi hade sådana istället för skåp).

Det som är underligast med detta är att jag alltid försvarade mig själv, i alla fall när jag kunde. Mobbare brukar ju vanligtvis leta på ett nytt offer om deras första slår tillbaka, men så var det inte med mig. Jag vet inte om de gillade utmaningen och njöt av att se mig hjälplös när de istället var ungefär åtta personer som spöade mig.

Till slut började jag klättra upp i trädtopparna på rasterna. Jag var duktig på att klättra. Jag tog med mig en bok och klättrade upp i den högsta tallen som fanns, vars stam var i princip helt slät de tre första metrarna av trädet. Där satte jag mig högst upp och läste mig igenom rasterna, eller ritade. Det var den enda plats jag fick vara ifred. Den enda plats där de inte kunde nå mig. De försökte, men ingen lyckades någonsin klättra upp. Visst, de kastade kottar, sten och pinnar på mig ibland, men det kunde jag stå ut med.


Nu orkar jag inte skriva med om detta. Som vanligt så är det bara att kommentera om ni har några frågor.