1. Borderline.

Skriver om denna punkt eftersom jag fick en önskan om det.
-

Jag blev diagnoserad med Borderline i Januari detta år. Uppfyllde (med höga nivåer/poäng) alla kriterier. Det var nästan skönt, att jag fick diagnosen. Jag hade vetat så länge att det varit något väldigt fel, som de ännu inte hittat, men till slut gick de med på en ny utredning, vilket resulterade i den diagnosen. Det var på sätt och vis jobbigt, också. Borderline är en av de tuffaste sakerna att leva med, och det finns ju inget direkt dämpande mot det heller, endast terapi, vilket kan ta bort många symptom. En terapi där du lär dig använda verktyg emot din Borderline. Fortsätter att berätta om detta om en stund. Ska ta annat först.

Det skummaste var att jag kände inom mig hur något växte. Något stort som på sätt och vis tog över mig. Detta stora har nu tagit över mig. Jag är inte samma människa idag, som jag var för ett par år sedan. Man säger ju att man ändras med åren, men det är inte på det viset. Jag vet vem jag är. Vem jag egentligen är. Jag är en glad och stark människa. Men helt ärligt så känns det som att någon vidrig, mörk version av "mig" (?) har satt sig i min kropp och kvävt mitt "riktiga" jag. Det är helt fruktansvärt. Jag har blivit så förändrat på ett väldigt negativt sätt, och mina tankegångar och mitt agerande har ständigt en negativ påverkan.

Denna vidriga personlighetsstörning har förstört hela mig. Och jag är inte jag längre. För de flesta som läser så lär detta låta helt absurt. Men det är så det är. Detta hade varit på gång länge, i små steg men det hela satte full fart förra sommaren, efter att jag varit med en kille som inte var bra för mig, under en månads tid. Efter det så försvann en liten bit av mig själv, varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Återigen, detta låter säkert helt absurt för er.

Jag klarar knappt av att ha någon sorts relationer. Jag stöter bort alla, jag hör aldrig av mig, jag sitter hemma och tycker synd om mig själv och undrar varför ingen pratar med mig, träffar mig, hör av sig till mig. Det är för att jag knuffar bort dem. Ingen får riktigt komma in.
Allt är som en berg-och-dalbana för mig. Ena sekunden så är person X (X kan vara vem som helst) världens bästa människa och jag tycker om X så himla mycket, X är bra på alla sätt och vis. Andra sekunden så är X en hemsk person som jag skulle kunna strypa och slå blodig. På detta vis, hela tiden. Det gick till och med så långt att jag hatade min dåvarande pojkvän (Markus) ibland. Ganska ofta. Och ibland var han världens bästa som aldrig fick släppa mig, lämna mig.

Det har mycket med detta att göra, varför det var så fram och tillbaka med mitt ex Markus. Visst, jag älskar honom fortfarande, men som en vän. Även om vi inte är vänner. Han kommer alltid att betyda mycket för mig, han hjälpte mig igenom krig och orkaner. Hur som helst så var vi tillsammans i över fyra år, och de sista två åren så hade elden börjat falna. Vi gjorde slut, blev tillsammans, gjorde slut, blev tillsammans. Jag ville inte vara tillsammans med honom, tyckte att han drog ned mig, att det inte fungerade, vi var inte förälskade längre. Så snabbt vi gjort slut så fick jag panik och var tvungen att ha tillbaka honom, att ha honom, jag kunde inte lämna honom. Det var ungefär som att jag kastade iväg en boll, men gick alltid och plockade upp den igen. Detta var ett väldigt destruktivt agerande från båda våra sidor, egentligen, tror jag. Nu har jag dock tagit det stora steget och lämnat honom. Jag blockerade honom överallt, så att jag inte skulle kunna bli den avundsjuka, äckliga orm som jag blir. Han är ju liksom min, fattar ni? Han är min, även fast jag inte vill ha honom. Och nu har jag klippt bandet, det är sorgligt egentligen.

Ursäkta, flöt iväg lite. Back on track.

Jag känner ibland att livet är hur underbart som helst, så himla nice, allt äger, jag äger, jag är bäst, jag kan göra allt, jag har allt framför mig och allt är helt himla otroligt bra helt enkelt. Två minuter senare så är livet ett vidrigt träsk fullt med minor och sånt, jag är ingenting, jag är värdelös, ingenting har en mening, jag vill dö, jag skär mig, jag litar inte på någon, ingen tycker om mig. Sådär, hela tiden. Det går mycket upp och ner. Nu de senaste dagarna så har det endast varit skit, och jag har bara varit arg, hela tiden, vilket är ganska ovanligt. Det brukar svänga så mycket, vilket inte bara är förvirrande för mig själv, utan också för människor runtom mig.


Jag tigger uppmärksamhet, jag vill att folk ska tycka om mig, jag vill att folk ska prata med mig, jag vill att ni ska vilja ha mig, beundra mig, se mig, höra mig. Men så snabbt jag får som jag vill så gömmer jag mig. Försvinn ur mitt ansikte, bort, bort, lämna mig ifred och bara försvinn. Jag sitter och tänker: "Skriv då, någon, vem som helst, någon, snälla, jag är trevlig, jag vill, är jag så vidrig? Är jag så värdelös? Snälla" och så skriver någon helt plötsligt och då är jag världens jävla bitterfitta och så himla dum och dryg. Jag blir rädd.

Jag är helt värdelös i mina egna ögon. Jag är inte värd någonting. Detta gör också att jag skiter fullständigt i mig själv och vad andra gör med mig. Detta har gjort att jag blivit sexuellt utnyttjad, vilket jag skitit fullständigt i. Jag är rädd för sexuellt bemötande, egentligen, på grund av tidigare upplevelser, så jag undviker sådana situationer. Men om det inträffar, så händer det. Jag skiter i det. Jag har inget värde. Detta kommer jag kanske att skriva mer om, ifall någon vill höra. Men det hör mer till kategorin "Våldtäkt......", men sexuellt missbruk och sådant hör väldigt mycket till Borderline, även det.

Den terapi som kan vara ett bot, som jag pratade om innan, den kallas för DBT (Dialektisk beteendeterapi). Det är ungefär som att gå i skolan. Du får lära dig: att förstå dina känslor, sedan hur du kan hantera dina känslor, förändra dina känslor. Förstå ditt beteende, förändra ditt beteende. Förstå ditt agerande och förändra ditt agerande. Kort sagt så måste du radera varenda sak som du är säker i, allt det du är van vid, det som skyddar dig, dina vanor, ditt allt. Allt du vet och har, allt du är. Det måste du radera och göra om. Hör ni hur fruktansvärt det låter?
Jag är livrädd för att börja DBT. Dock är det upp till två års väntetid tills jag får den. Men jag är livrädd.


Har ni övriga funderingar, någonting ni vill att jag ska vara tydligare i, något du vill att jag ska förklara ytterligare, eller om ni tycker att jag missat något, så kommentera och fråga.