Stora problem

Fattar inte vad jag har för fel, hah. Är så drygt.
Känner mig som ensammaste människan i världen och hatar det. Jag vill ha sällskap, närhet och allt det där, MEN problemet är att jag inte tål folk och ännu mindre: jag tål inte när folk tar i mig. Så?? Så dubbelmoralisk och komplicerad. :// Orkar inte. Vet inte varför jag blivit sån här. Har varit så mestadels av mitt liv, men sedan förra sommaren har det blivit värre. Och då menar jag tusen gånger värre.

Jag vill så gärna träffa folk, klagar på att ingen pratar med mig, klagar på att jag inte har några vänner, inga vill träffa mig. Men saken är ju den att när någon väl pratar med mig, skriver något, frågar om jag vill ses; Då får jag panik och vill att alla bara ska försvinna ur min åsyn, liksom. Om någon vill komma nära, kramas lite, hålla om mig; så blir jag stel, tar bort händer, drar mig undan. Jag har så himla svårt för människor. Sedan finns det få som jag faktiskt står ut med att de tar i mig, men de är få. Och de få som jag står ut med, de är dem som inte är intresserade, inte av vänskap, ingenting, i princip. Eller så är dem det och så skiter det sig ändå.

Finns många som jag pratat med, träffat, som jag har haft bra kontakt med, som jag inte pratar med längre. Har jämt undrat varför, undrat vad jag gjort fel, varför de inte tycker om mig. Men saken är ju den, har jag till slut lyckats acceptera, att det är mitt fel. Jag drar mig undan, är kort, ger kalla signaler så de slutar höra av sig. Fastän jag så gärna vill. Eller att jag påbörjar en konversation men avslutar den lika snabbt för att jag känner mig dum, det känns som de tycker att jag är knäpp, etc.

Det här är så himla jobbigt. Har i princip blivit allergisk mot människor, och samtidigt är jag allergisk mot mig själv. Gör ingenting om dagarna, vill göra saker men orkar inte. Sover antingen alldeles för mycket, eller alldeles för lite. Tänker på människor som knappt vet att jag finns längre, vill prata med dem, vill säga hej; men gör det inte. Jag vågar inte. Blablablablabla.