Självförakt

Nu är mitt hår i olika fula nyanser av oranget och gult.
Matchar väl den fula människa som jag tycks vara i de flesta individers ögon.
Bara för att krascha hela den idén så färgar jag håret knallrött i morgon som sagt.
Man kan väl i alla fall försöka vara fin på utsidan.
Jag hatar att alla verkar ha, och alltid har haft, en så vidrig syn på mig som person.
Jag kan medge att jag inte är särskilt attraktiv.
Men, jag gör i alla fall mitt bästa för att vara bra som person.
Jag må vara dryg, alldeles för pratglad och krävande över huvud taget
Men annars är jag väl inte så hemsk? Är jag? Det är så jobbigt.

Trivs och trivs inte med mitt isolerade liv på samma gång.
Jag vill gömma mig samtidigt som jag vill att folk ska se mig. Se mig.
Men alla bara blundar ifall jag kikar ut ur min lilla bubbla. Förstår mig inte på. Inte på nåt.

Oj, vad jag svävade iväg där. Det är väl som vanligt.
Och jag är ensam och ingen pratar med mig, som vanligt.
Livet.