Ensamhet.

Jag tänkte bara skriva av mig lite.



I hela mitt liv så har jag varit en enslig människa.
Jag har då och då (i högstadiet endast) haft en eller flera vänner, dock under korta perioder.
Nu var det dock ett bra tag sedan.
Jag har en förmåga att stöta bort dem som kommer mig nära. Jag väljer hellre att vara ensam än att bli lämnad ensam, det är en försvarsmekanism sedan jag var liten och blev mobbad i skolan.

På många vis tycker jag att det är skönt att vara ensam och inte ha några vänner.
Jag slipper då bråk med dessa, jag blir inte sårad. Det är ändå ganska skönt att bara sitta hemma hela dagarna och veta att ingen gör mig illa ändå. Att veta att det är jag och ingen annan, jag klarar mig med bara mig själv som sällskap. Att jag kan vara den jag är med mig själv, jag kan inte skrämma bort mig själv som jag gör med andra, liksom.

Men ändå tänker jag på ganska ofta, hur roligt det hade varit att ha en vän eller två, att ha någon att vara med. Någon att spendera tid med. Att jag kan vara den personen som någon tar kort på och lägger ut på instagram och skriver "Jag är med Nellie, min finaste vän" om, som min lillasysters kompisar gör på henne.
Att det hade varit roligt att vista sig på stan med vänner, ta en kaffe eller något sådant enkelt, istället för att bara vistas där nere ensam ungefär en gång i månaden då jag går till biblioteket.

Nu har min försvarsmekanism - Att stöta bort folk innan de stöter bort dig - blivit värre. Jag har alltid haft gott om vänner på internet och haft lätt att få nya, att prata med folk och det har jag trivts med. Att ha min ensamhet och min trygghet men ändå ha folk att prata med i alla fall på håll, på internet o.dyl. Men nu har det nått så långt att jag har inte ens dem kvar. Jag har stött bort dem och om jag börjar prata med nya så är jag värdelös på att hålla kontakten med dem. Även om jag försöker så slutar det med att vi inte pratar längre, och det gör mig faktiskt lite ledsen. Och det känns mest som jag är i vägen nu för tiden, att det liksom inte finns någon plats för mig.

När lever mitt liv som vanligt så känns det självklart som vanligt, helt normalt.
Men när jag tänker på det, och tar mig en titt på det så är det bara sorgligt hur det ser ut.
Skola, läsa, promenad, dator, sova. Jag gör aldrig någonting. Jag kan inte minnas sist jag träffade en "kompis" sist.
Om jag går på fest så är det om min släkt har någon fest. Inte för att jag inte tycker att det är roligt, för det tycker jag. Jag är trygg med dem. Men bara själva grejen. Fest med släkten. Vilken höjdare.


Jag vet inte vad jag ska göra åt min nuvarande livssituation. Jag klarar inte av att socialisera mig heller, jag har aldrig lärt mig det eftersom det aldrig var någon som pratade med mig eller ens visade att jag fanns när jag var liten. Jag vet verkligen inte vad jag kan göra för att göra en förändring i mitt liv. Just nu känner jag bara för att stöta bort exakt alla på alla sätt och vis och sätta mig i min bubbla en stund. Men ändå så vill jag inte. Jag vet inte.




Nu ska jag se på film. Hej.